Det Vackraste Livet

Kulturlunchen en fin vårdag: Solen flödar ned vid Hotell Svea. Utanför spatserar stora bruna och vita fåglar med oranga simdynor. De äldre ser de yngre och vice versa. På Kulturlunchen ställdes denna fråga: Vad behöver Du för att kunna vara en skapande människa? Det är en stor fråga. Och kanske den kan besvaras olika dag från dag. Svaren blev så idag: För att kunna vara en skapande människa behöver jag – tid. Tid att kunna skapa. Tid för skapandet. Och en utsatt tid/deadline där det jag skapar måste vara färdigt. För att jag ska kunna skapa behöver jag min passion, den som kommer inifrån. Den kraften behöver jag i mitt skapande. För att jag ska kunna skapa behöver jag naturen, de kommunicerande delarna i naturens olika väder att få inspiration ifrån. När vinden åker över vattnet och låter solen glittra som virvlar som återkommer, tills solglittret blir som stjärnor över ytan. Jag behöver en eller flera personers intresse för vad jag skapar. Så mötet i språket på samma nivå med en annan. Ett verkligt möte i orden. Så många svar. Vad skulle Du svara på frågan?

En bil, är en bil är en bil med många ting! Den behöver bromsar och jag lämnar in den för bromsarnas skull. Jag ger den till någon som har stor expertis. Så får jag idag vänta länge. Och länge och länge. Jag köper blommor, och jag lägger ned ännu mer blommor i min kasse när jag sett på allting som vi har här. Två vackra mörkröda, två blålila, två lilablågula, en vacker vit med gröna blad och en porslinsliknande vit med tunnare mycket finare skålade kronblad, lagda direkta vid den trädtunna stängeln. Jag håller kursen när bilen äntligen kommer loss. Och jag lägger i en ny växel, när jag skall hämta den vackraste kransen. Jag tvättar min fina bil igen. Och igen glänser den lagom. Men ej helt! Måtte jag få binda en krans, så att kransen kan giva oss! Bilen och mig och oss!

Det doftar honung i varje rum, av vintergäck/vårgäck och så dubbla guloranga påskliljor som finns här nu med kvistar, som jag plockat i hagen på marken. Kanske från stormarna ligger de där. Och nu har jag funnit dem. De finns i mina vaser här inne. Tvättmaskinen går och värmen är avstängd. Så att dörren kan vara öppen nu ut. Ute på bordet fläktar min mammas fina vita duk. Jag har nyss satt en planta där, som jag tog bort för att en annan planta skall få plats att växa stort. Båda behöver de växa! Himlen nuddar marken här, i halv mark och halv himmel sett härifrån. Så ser jag inifrån. Ja mark och himmel är lika höga. Hoppas att allt det fina kommer fram till oss! Å jag behöver inte hoppas, för jag vet!

Härligt varmt är det här idag, ca 14 plussgrader i solen. Varmt samtal också idag blev det på kulturlunchen. Samtalet uppstod från efternamn. Vad dessa betydde och kom ifrån. Så kom vi vidare till Masurien och Preussen och vidare från det, till en liten by ute på landet ca 30 mil från Moskva. Och vidare till en plats straxt utanför Leipzig. Det vi fick höra var en verklig berättelse om tillhörighet och viljan att finna den. Jag såg så många bilder framför mig. Det var så bildrikt berättat, så det kom hela tiden nya. Samtalet gick vidare om viktiga situationer i krig. Hur ska vi tänka och handla om det land nu som blir så sargat, där många människor försvinner dag för dag. Kanske svaret är att lära sig mera eller göra något litet eller arbeta kanske politiskt. Men i vilken struktur skall vi arbeta? I en ny struktur i ett nytt parti? Eller i ett redan etablerat? Så många frågor vi fick samtala om farmor. Du fyller år idag och var med mig hela tiden. Grattis! Av Dig fick jag lära mig allvaret med etiken och den sköna estetiken. Och tänkandet dag för dag. Oftast det riktigt viktiga poetiska. Vilken skön kulturlunch med en riktigt god fiskrätt!

Det flyger en, två, tre Glador här som vill göra rätt. Och jag vill göra rätt och gott. Det är så härligt! Tag bara en enda sten. Och se om den kan flyga. Det kan den inte, men den kan påminna oss om något som liknar den. Molnen flyger fort över en blå himmel som jag inte tidigare sett, och nuddar den skönt vid trädtopparna på björkarna nu som är så ljuslila. Det är snart, som det sker att bladen börjar skjuta upp från sina knoppar till en riktig verklighet. Jag är här i ett möte. Och väntar ett stort nästa möte. Ge till oss det som ingen tror på först. Ge till oss alla att vi vilda vill förändra. Låt en sådan dag komma.

Underbara Kvinnodagen är till för att kvinnor ska förstå kvinnor. Kvinnor som ska förstå kvinnor som är yngre. Kvinnor som ska förstå kvinnor som är äldre. Kvinnor som ska förstå sig själva. Kvinnor som vill förstå kvinnofrågan. Kvinnor som inte förstår sig själv. Kvinnor som behöver känna sin egen betydelse. Kvinnor som inte kan förstå maktspråk men som ändå låter dem verka över andra kvinnor. Kvinnor! Hör ett sådant vackert ord. En kvinna är en vacker medlem av vårt samhälle. En kvinna kanske tror att kvinnor måste vara i underläge. En kvinna kan tro att allting beror på någon annan. En kvinna älskar ofta en man. En kvinna älskar att längta efter en jämlike, en själsfrände. En kvinna vill finna formerna att ge vidare. En kvinna som tycker om Kvinnodagen kan giva en historia. En kvinna som är intellektuell, vet att allting detta har en viktig slutsats. Det är inte bara mannen som ska förstå kvinnan. Även kvinnan behöver förstå en sådan vacker varelse som hon. Vilken härlig dag. Vilken härlig framtid.

Det vackraste mellan människor är att kunna se och lyssna! Jag lyssnade och fann det jag hörde så gott. Emellan tankarna såg jag att Kulturlunchen gav oss det som är ett av det starkaste. Litteraturen, den klassiska. Ja den som Du känner är betydelsefull. Jag hörde om det vackraste, det mest fullföljda. Vidunderlig litteratur. Ingenting kan vara bättre än detta. När vi hör någon tala, hör vi nya känslor och tankar. Vi begrundar dem nära. Så kan en förvandling ske.

Så härligt att ni finns vårgäck, snödroppar och raka snöklockor som pryder markerna här. Och Er fina, som förstår vem jag är och som jag förstår vem Du är! Underbart vackert kommer dessa tankar som förstår den andre lekfullt och klart. Och som tyr sig till det allra vackraste, igenom tiderna. Hur många är det som så fint kan förstå varandra? Här är en genomskinlig ljus blå himmel nu. Trädens toppar rör sig nästan inte alls. På väggen till vänster, innanför mitt fönster finns ett starkt solljus. Helt självklart!