Det Vackraste Livet

Påskliljorna är gula och nära mig! Dubbla gula blad som virvlar trångt kring ståndare och pistill. Starkt som ett trångt virrvarr tränger sig de innersta kronbladen inuti ännu mörkt gulare – än de helt lugna utbredda allra största som är ljusare i sin färg. Den gulhet som vi förknippar med en gyllene sol mitt på dagen! Så finns påskliljorna med de enkla bladen som har en krusad trumpet i mitten, och alltid sex ljusare stora kronblad runtomkring sig. Alltid alltid lika många kronblad runt båda: De som kallas dubbla och de som kallas enkla. Inte ens alla guldtackor i världen skulle kunna tävla med deras färger eller funktion. Inte ens de gamla Chavin- Mochè- Nazca- eller Inkaindianerna skulle påstå att guldet var mer levande än dessa soliga påskliljor som finns här invid mig.

Vad min själ minns från idag, är de skira vackra äggen som konstnären Maria Lancing har skapat. Jag hade vetat om dem långt förut och sett dem på bild, men aldrig i verkligheten. Så fina uppståndelsens ägg var – Och så vackra de gamla skeppen. Hennes barn hade också fina skepp inristade på ägg. Ett sådant ägg från Maria Lancing vill jag äga en dag. Det skulle vara som att få hålla tiden och vinden i sin hand. Vad minns min varma själ mer? Jo en bild av Thérèse Reuterswärd – En stor solig bild där venetianska innevånare promenerade i solen som genom århundraderna. Den var så skön. Och så några av Mikael Arvidssons poetiska emaljer – En hare i snön som väntar tills järven gått förbi. En kalv som jämför sin nya röda kropp med moderns större inte lika röda – Det visar ett mysterium. Så Helena L Åkessons emaljer själv från www.skillingeemalj.se – skyltar och ett fat med blåduvblå färg där ett träd bär röd frukt och långa rötter, med lika röda livgivande kanter!

En sådan dramatisk styrka visar konstnären Ulla Bolin i Posthuset, utanför Gärsnäs. En sådan monumental form som vi sällan skådar. Hennes totalt egna framställningar av människor, natur och djur drar Ditt seende till sig. För mig var det som en kroppslig styrka oemotståndligt kom emot mig. Mitt huvud nästan växte på några sekunder. Att gå där med min kära hyresvärd var oförglömligt: Vilka färger som kom emot oss! Färgerna och formerna verkade oupplösliga varandra, ofrånkomliga varandra – som om de alltid helt starkt ägt varandra. Om Du inte förut sett hennes måleri, gå och se det nu under Konstrundan på Österlen! Det är så naturligt rakt fram och varmt starkt så att Du baxnar.

Det vackraste livet är att få fråga en fråga – den fråga som döljer en existentialitet. Den viktiga fråga som visar en jordisk levnad och gestaltning. Den fråga som visar allting i grunden, nästan helt utanför vår tankekonstruktion. Det är så skönt. Hur kan jag gestalta en 1600-talsupplevelse? En sådan fråga frågar jag idag. Hur kan jag fråga en VD som har hand om ett miljardföretag, så att han förstår att de nu måste ändra några kvinnors villkor? Miljoner hit och miljoner dit. Säkert minst 6 miljoner skiljer henne från honom. Och ändå lyser solen här igenom dimblågrå dis.

Lilla gråa häger jag såg Dig allt, när Du flög upp så hastigt då jag svängde in till mitt fina hem med min röda bil. Jag såg Dig sedan gå försiktigt med Din röda näbb åt vänster för att kunna riktigt se och höra. Jag stannade på bron och öppnade mitt fönster och ropade till Dig: Hej hej lilla fina fågel finns Du här hos mig? Hej hej lilla fina gråa fågel så fint att Du finns här. Så spatserade Du sakta ut på den lilla ön här i dammen. Du lyssnade noga och förvann när jag försiktigt gick ur min röda bil. Så fin och helt grå Du var med Din långa näbb! Något hade Du på huvudet, men jag såg inte vad!

Som i en dröm kommer en indian emot Dig. Hon tecknar stanna! Du stannar och förstår varför. Hon börjar röra sitt vackra huvud bakåt och framåt. Du bara vet, att det hon menar betyder något och kommer att betyda mycket för Dig. Bakom henne går buffelhjordar fort starkt förbi i sin frihet. De frustar och galopperar fortare än molnen. Och de vet om det. Molnen vet de också. Du tar emot meddelandet för att Du vet att det är sanningsenligt från Ditt perspektiv. Indianen står blickstilla nu i den glänsande skogen. Hon vickar på de tunna grässtråna hon har i sin hand. Det faller ned några frön från darrgräsen. Och Du förstår genast!

Här och nu är så vackert. Milt känner träden här utanför den grå himlen. Stilla rör sig de högsta grenarna på dem, fram och tillbaka väldigt lite nästan som i ett kors. Röda stänglar från kinesiska höga buskar verkar driva fram det svagt svagt lila emellan så många knoppar som hoppas att få leva. Jag kan inte se dem alla. Men jag känner dem alla. De ropar och väsnas precis som de ska. Om jag inte hörde dem vore jag kanske döv. Och nu ser jag tunna gråbruna långa blomserstänglar från i höstas. De driver och ramlar ned, medan jag ser små små gröna blivande blad komma invid dem. Att vara här och nu, ger mig känslan av tacksamhet att leva. Om jag ropar. Så ropar de.

Grattis Farmor Anna Ottilia på Din 129-årsdag! Du vet att jag alltid tänker på Dig. Du vet att jag alltid känner Din närvaro. Den är så skön och så omhuldande så att mitt hjärta kan breda ut sig i Din närvaro alltid intill Dig. Du är så vacker! Jag bär Din brosch idag, och Dina vita pärlor som Du gav mig. Du berättade alltid för mig samtidigt som jag ibland såg Dig sätta på Dig Dina vackra kläder, i siden och andra vackra tyger och i blåa mönster, koncentrerade blommor. Jag hade länge överdelen till Din bröllopsklänning. Den var precis skuren efter Din kropp. Den passade nästan mig. Jag kommer aldrig att glömma Ditt vackra hår som Du lät mig kamma i flätor. Dem som Du gjorde kransen av på Ditt vackra huvud. Det fanns en sådan vacker vänlighet och stolthet, hos Dig Farmor! Så många varma tankar går till Dig idag, alltid! Och från mig och Dig till mina fina barn och barnbarn. Jag vet att Du skulle tycka mycket om dem. De liknar Dig så mycket. De är så fina och finkänsliga. De vet sin egen känslighet och storhet, precis som Du!