Här och nu är så vackert. Milt känner träden här utanför den grå himlen. Stilla rör sig de högsta grenarna på dem, fram och tillbaka väldigt lite nästan som i ett kors. Röda stänglar från kinesiska höga buskar verkar driva fram det svagt svagt lila emellan så många knoppar som hoppas att få leva. Jag kan inte se dem alla. Men jag känner dem alla. De ropar och väsnas precis som de ska. Om jag inte hörde dem vore jag kanske döv. Och nu ser jag tunna gråbruna långa blomserstänglar från i höstas. De driver och ramlar ned, medan jag ser små små gröna blivande blad komma invid dem. Att vara här och nu, ger mig känslan av tacksamhet att leva. Om jag ropar. Så ropar de.