Det Vackraste Livet

Det vackraste livet är att få dofta på många rosor i samma vas. Inte så många har jag sett på länge och känt fina dofter ifrån. Allt från gula ljusa oranga, vita och rosa ceriseröda och rodnande. Röda guldgula gyllene ljusvita och väntande gav de till oss! Det var ”Rosensällskapet i Skåne” som visade så mycket och berättade så mycket när min nyinköpta Amieros från ”Tågarps Trädgård” stod väntande i bilen, som en vacker pudel med vindrutan lite neddragen. Den hade fått mycket vatten från ”Tågarps Trädgård” innan vi gav oss av. Ömsinthet och funktionstänkande finns här hos dem. Nu står min Aimable Amie, Älskvärd vän: En Gallica nyvattnad där ute på min stora bruna balkong. Den doftar så rosengott, minst 4 000 år gammal är den. Så äkta som någon kan vara! Blommorna är starkt rosa i tre olika viktiga skepnader, med ljusgröna svalkande blad. Kanske att det är dessa blad och blommor som givit ”rosenCrème” från ”eko DERM” sin sidenlenkänsla. Jag provar den nu! Rosorna doftar så gott, som den finaste känslan för mina närmaste!

Vilken fin utblick och inblick jag får! Den är vackert ståndaktig! Den är nyskapande och omskapande av naturen och historien som alltid vill visa oss det som finns närmast. Utblicken här är över de skönaste nejderna just nu när naturen står i full grön prakt. När jag plockar blommor här ovanför mig syns stora gröna vidder och fina vackra spräckligt vitsvarta kalvar som kommer mig till mötes. Nymålade vita väggar, nymålat svart korsvirke och nymålad svart fönsterplåt. Solen väller över allt detta – Stora vidder långt där borta och en blå stor himmel med vita sköna moln. Så att få höra all denna historia, som med många timmar är framforskade från de äldre som ville berätta och gav så mycket detaljerad kunskap som vi annars skulle kunnat glömma. Jag hör på ”Boken om Onslunda – Borstabygden”. Det är Sigrid Westin som läser i mer än 9 timmar på viktiga band. Förut hörde jag ”Boken om Tryde socken” inläst av Sigrid Westin som var lika vacker och full av detaljer för mig att få veta. Hur har livet varit här för människorna? Här får jag veta mycket! Vad vore jag utan utblick i den vackra naturen, och inblick i det som varit här. Då kan jag äntligen nu förstå hur jag ska gå vidare.

Åbergs fina jord och plantor har jag fått idag! När vinden spelar starkt och lärkorna sjunger. Grundad 1872 av trädgårdsmästaren Anders Åberg! Nu finns Lena Drameus Åberg och hennes familj som skapar detta. Åbergs Trädgård och Café. Det ligger emellan Ystad och Tomelilla i en upphöjd oas, fyllt av liv som blommar rikt. En fikonplanta fick jag med 16 gröna fantastiska blad, som känns som tjocka mycket gedigna taisidentyg från förr, eller som baksidan av bilderna jag satte upp på flanelltavlan i söndagsskolan. Starkt och lite strävt! Inte visste jag att den unga fikonplantan var så stark med sina blad. Jorden lade jag ovanpå. Den jord från Åbergs, kändes som om den vore en skön gödsling direkt: ”Hasselfors Garden, Åbergs trädgård plantjord”. Äkta Johannesört att binda hjärtkrans med fick jag också, och Appleblossom, rosa med doftande vit Strandört som jag har ställt på mitt Gustavianska inspirerade bord i en guldtallrik. Att få vara nära alla dessa plantor! Och att få hjälp av konstnären Ida Melin, som är syster till en konstnär och syster till en konstnär och syster till en konstnär och barn till en konstnär, det var så skönt! Hon bar jorden till mig! Tack för det! Persilja, dill och gräslök med utslagen blomma vill jag heller inte glömma! Jorden jag fick av Er, är den skönaste: Den är tunn och stilig. Den är fuktig och bördig. Jag minns den emellan mina känsliga fingrar. Och jag gillar att få den ofta i min hand!

Min krusbärsbuske älskar regnet. Det flyter ned här. Tunga droppar ger så mycket till min krusbärsbuske som bär flera hundra kart. Varma droppar droppar ned och ger liv till min gröna planta. Lagom värme värmer dem. Hela stora trädgården är som en grönskande park som växer knakande. Kastanjeblommorna är mogna och syrenerna. På min balkong mognar citrusplantan och avokadon. Löjtnantshjärtat älskar regnet också. Tomaterna och rosen väntar nu. Regnet är som livet som aldrig slutar!

Det var en underbar tid jag fick på Hotel Borrby. En himmelsvid vacker utsikt med sju kraftledningsstolpar, fyra vindsnurror och mer än hundra träd och buskar som lever långt därborta. Långa fält. Gula, ljusgrågröna, med fåror som utmynnar i solfjädersfåror till mig. Under bar blå himmel med endast flygplanens vimsiga mönster, simmade jag i den klara bassängen som delfinen i vattnet. Sedan vila i vackert rum! Sedan sola och ta emot samtal under den bara himlen, endast solande nära de stora tegarna som någon sköter stort. Lärkorna som drillade starkt och fyra ståtliga harar med långa ben och långa öron hoppade förbi och hälsade på mig. En räv och två kråkor eller råkor, samtalade nära med varandra. Den gröna högtidliga asken stod där vilande med mig! Så skönt i ett fint hotell på landet!

Det vackraste livet är en riktigt blå himmel! Den är skör och stark. Den är himmelsvid. Den ger träden som vaknat stort, en underbar fond. Jag ser kastanjeblommorna ropa efter den. Nyss väckta vajar de fort så rakt och snett. Blåheten är alltings moder just här. Jag vet inte om träden vajar mest, eller om den klara blåa himlen gör det? Jag känner och ser enbart det naturliga: Som en sång storståtligt klingar emot universums jord! Att få vara här är en ynnest!

Just nu sitter den lilla ugglan på min stolskarm. Den är fantastiskt vacker, när jag gick ut och såg den. Den halvslöt sina ögon och samtalade i solen med mig. Flög icke alls. När jag ser ut igen, då den goda maten kokar, sitter den där fortfarande. Solen genomstrålar tunna tunna moln. Jag finns här. Och hon eller han därute. Fortfarande nu!

Där sitter två brunspräckliga små ugglor på mitt balkongräcke. Jag såg det från mitt fönster och ville inte gå ut för att störa. De sitter tätt tätt intill varandra. En ser ut över trädgården, och den andra in över balkongen. Tätt tätt trycker de sig närmare och närmare varandra. Deras gula kraftiga fötter hjälpte till att komma så nära. När skymningen lagt sig satt bara en kvar, och jag ville inte gå ut om jag skulle störa. Till sist i den sköna skymningen ville jag ändå gå ut. Den lilla ugglan satt kvar där när jag öppnade dörren försiktigt i kvällen och började tala. Jag satte mig ned i den öppnade dörren försiktigt och fortsatte tala. Ugglan såg med sina ögon undrande på mig, men var alls inte rädd bara intresserad. Så jag fortsatte tala och frågade om livet och kvällen och om att lära sig flyga. Om hur det var att vara ung ung uggla så vackert ljusbrunspräcklig. Den såg på mig och öppnade och slöt sina ögon. I tio minuter satt vi där språkande. Sedan ville jag gå in, och jag sade God natt. Den lilla ugglan satt kvar där, när jag stängde dörren. Den satt kvar där i flera timmar sedan. Hela själen och hjärtat lyfte sig för mig. Även mitt hår när jag tänker på dem!