Där sitter två brunspräckliga små ugglor på mitt balkongräcke. Jag såg det från mitt fönster och ville inte gå ut för att störa. De sitter tätt tätt intill varandra. En ser ut över trädgården, och den andra in över balkongen. Tätt tätt trycker de sig närmare och närmare varandra. Deras gula kraftiga fötter hjälpte till att komma så nära. När skymningen lagt sig satt bara en kvar, och jag ville inte gå ut om jag skulle störa. Till sist i den sköna skymningen ville jag ändå gå ut. Den lilla ugglan satt kvar där när jag öppnade dörren försiktigt i kvällen och började tala. Jag satte mig ned i den öppnade dörren försiktigt och fortsatte tala. Ugglan såg med sina ögon undrande på mig, men var alls inte rädd bara intresserad. Så jag fortsatte tala och frågade om livet och kvällen och om att lära sig flyga. Om hur det var att vara ung ung uggla så vackert ljusbrunspräcklig. Den såg på mig och öppnade och slöt sina ögon. I tio minuter satt vi där språkande. Sedan ville jag gå in, och jag sade God natt. Den lilla ugglan satt kvar där, när jag stängde dörren. Den satt kvar där i flera timmar sedan. Hela själen och hjärtat lyfte sig för mig. Även mitt hår när jag tänker på dem!