Just nu sitter den lilla ugglan på min stolskarm. Den är fantastiskt vacker, när jag gick ut och såg den. Den halvslöt sina ögon och samtalade i solen med mig. Flög icke alls. När jag ser ut igen, då den goda maten kokar, sitter den där fortfarande. Solen genomstrålar tunna tunna moln. Jag finns här. Och hon eller han därute. Fortfarande nu!