Det Vackraste Livet

Sådan vision och dröm jag fick från dagen och natten. Jag såg halva sfärer av vackra hundar i himmelriket. De hoppade glatt som delfinerna gör i det minoiska måleriet. Solen speglade sig i deras vackra mörka pälsar – som i ett mönster hade de roligt med varandra. Det såg ut som flygande mobiler som snurrade runt runt en osynlig axel. Och Gud hade flyttat hem igen, och öppnade fönstret i sin vackra vindskupa med sitt leende ansikte och iklädd i ljusgröna sammetsbyxor. Vaderna var klädda med otroligt vacker ribbstickad bomull som från den första 1800-talsindustrin. Nedanför sprang människor och lade röda tecken i kvällssolen. De ville ge sitt blod och strukturera det till långa tecken och som kransar. Mitt eget blod kunde jag inte först ta till vara och lägga i vackra tecken. Först när jag fick hjälp av samma glansiga sol som de vackra hundarna, kunde jag lägga smala långa rosa marsipankors färgade av min egen kärlek och en mycket större riktigt underbart god. Visionen och drömmen leker fortfarande i mig som en livsavgörande närhet.

Det vackraste livet är att få rösta, en regnig skön dag som denna. Att få ge sin enda röst till någon som tänker på och arbetar för andra. Att få ge sin röst till dem som förstår att tänka på sin egen person – och samtidigt på en annan person – den som inte har lika mycket! Att rösta på individen i frihet – som tänker och arbetar för alla individers frihet. Friheten för en, kan ge friheten för flera om Du väljer det! Ingen kan bestämma över mig att jag skall rösta på dem som endast tänker på sig själv. Jag röstar alltid på dem som tänker och arbetar för sig själv, samtidigt som de tänker och arbetar för andra. Det är så livsviktigt vackert, att vi får ett samhälle som växer tillsammans – som vill skapa strukturer för dem som icke har, som vill skapa en framtid för dem som icke har. Så vackert det kommer att bli, när varje människa får reella möjligheter att utvecklas till sig själv! Så kan vi rösta igen och igen, på det som är skönt och roligt. Det som får oss alla att växa!

Små små ord skrivet på en blå himmel, kan vara det vackraste när fåglarna flyger så fort här som om de har bråttom. Deras flykt är rak. De flyger in i varandras bo. De flyger till varandra. Deras rop är höga. Deras flygväg är stark. Om jag tecknade en struktur av deras flygväg skulle det likna ett börjat plockepinn eller ett bröte – stockar som ligger i varandra och under varandra så starkt att de nästan inte går att få isär. Varför har de så bråttom? Är de på väg till en lång resa? Har Du sett en sådan tecknad struktur? Vet de om att strukturen av denna flygväg aldrig går bort?

Att se film är sensuellt. Alla bilder som strömmar emot mig med minutiöst utformade strukturer efter regissörens och alla medarbetares vilja och känsla. Bilderna är som laddade med intryck och uttryck, av människan, historien och tingen som anses tillhöra henne. En bild kan jag minnas på min näthinna i min hjärna. En film kan jag minnas i mina rika sinnen som samverkar med hela mig. Jag behöver inte ens hålla i något, som med litteraturen. Jag sitter bara nära mig själv, min egen hjärna, min egen själ och speglar in till mina sinnen. De vaknar och vänder sig om vänligt och stort. De tar emot tillsammans med själen. De blir uppfyllda tillsamman med anden, den djupaste delen av Dig själv. Jag såg Jane Campions film, En ängel vid mitt bord, som skildrar det poetiska viktiga, som också fått stora priset i Venedigs filmfestival. Och så Trikoloren, alla tre filmer: Den blå filmen, Den vita filmen och Den röda filmen, av Krzysztof Kieslowski som fick Guldlejonet i Venedigs filmfestival, Silverbjörnen i Berlins filmfestival och Guldpalmen i Cannes filmfestival. Den röda filmen, från 1994 blev Kieslowskis sista. Den är röd och handlar om kärleken som är en frihet att välja. Filmen speglar sig in till mig. Tusentals filmer har jag sett och tusentals filmer vill jag gärna se flera. Dessa ger en sensuell kontinuitet igenom tiden.

Jag fick höra det vackraste – om den stora sanningen som ger mitt liv och alltid har givit mitt liv. Jag hörde melodierna; de äldre och de unga som jag hörde tidigare för ganska länge sedan. Jag hörde anslaget i rösten och rösternas värme överbrygga tiden. Jag såg och förstod det som är mitt. Det som är Ditt. Det finns en bro att samla evigheten och tiden samman. Den bron kan byggas olika. Men den andliga skepnaden av denna bro är varmt konstant. Den går endast att fatta i Ditt eget hjärta! Bladen där ute samlade sig så också i sin egen stämma. Här inne fanns det goda för mig och Dig. Dina steg tog försiktig mark i ett sådant andligt förtroende. Du tar emot och får Dina ord starkt givna av en skön sanning och ett mycket sant förtroende. Det finns bara den narturligheten som ger verkan. Allting är så skönt!

Tänk att det finns mörkröda stora stjärnor på himlen som vi inte kan se med blotta ögat. Det är kolstjärnan som är uppbyggd så enormt stor och ändå inte syns den. Som rubiner lyser den långt där borta, som spännet jag hittade vid tioårsåldern i en nyss släckt eld. Jag såg allt kolet och mitt i låg spännet med gnistrande mörkröda stenar av kolet. Kanske är kolstjärnan, vår början? Kanske kolet i oss kommer från dem. Varje stjärna kanske är en bit av Dig och en bit av mig från för länge länge sedan! Varje kolstjärna är så stor långt där ute och varje kolatom i oss är nära nära här. Så svindlande och skönt!

En sådan vacker krans jag fått på min dörr. Den är av ekblad plockade i skogen och av rönnbär och björnbär. Det är ”Systrarna Blomster” som har skapat den till mig. Så vacker och skön den är. Den kommer mig säkert att vänta in hösten snart på ett mycket bättre sätt. För varje gång jag ser den får den mig att känna det fina. Och ute på min Globe Theatre-balkong sedan är elva tomater mogna och fyra paprikor snart – dem som jag, när jag såg de ljusa vita blommorna, först trodde vara en citrusplanta. Jag har fått många vackra rosor också; gräddvita, ceriserosa och ljusrosa med björnbär som nu mognar hos mig på kvistarna. En sådan förunderlig prakt får jag en sådan förunderlig dag.

Jag ser på Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf. Hon skriver så vackert. Och Bengt Lagerkvist regisserar så väl. Filmen är som en vacker sann saga som vi kan få så mycket av. Den ger oss tankar och många känslor. Hela tiden känsliga och livsviktiga – från början av adertonhundratalet då allt detta hände: Omvälvningar och stora kapitalbyten – naturkatastofer och sjukdomar. Kärlek och glädje – känslor och episoder där tänkandet och handlandet är stort: Hör här: ”Då vi först har det föreställande – subjektet – aa sedan har vi det föreställda aa – objektet. Aa Och till slut föreställningen som hör till bägge två” – medan vi ser en av kavaljererna spela på pianot som bara har låtsastangenter. Att få se en sådan film med så många skickliga skådespelare: Margaretha Krook, Thommy Berggren, Max von Sydow, Harriet Andersson, Christina Schollin, Reine Brynolfsson, Charlotta Larsson, Maria Hedborg och många många flera goda skådespelare är som det vackraste jag kan få.