Sådan vision och dröm jag fick från dagen och natten. Jag såg halva sfärer av vackra hundar i himmelriket. De hoppade glatt som delfinerna gör i det minoiska måleriet. Solen speglade sig i deras vackra mörka pälsar – som i ett mönster hade de roligt med varandra. Det såg ut som flygande mobiler som snurrade runt runt en osynlig axel. Och Gud hade flyttat hem igen, och öppnade fönstret i sin vackra vindskupa med sitt leende ansikte och iklädd i ljusgröna sammetsbyxor. Vaderna var klädda med otroligt vacker ribbstickad bomull som från den första 1800-talsindustrin. Nedanför sprang människor och lade röda tecken i kvällssolen. De ville ge sitt blod och strukturera det till långa tecken och som kransar. Mitt eget blod kunde jag inte först ta till vara och lägga i vackra tecken. Först när jag fick hjälp av samma glansiga sol som de vackra hundarna, kunde jag lägga smala långa rosa marsipankors färgade av min egen kärlek och en mycket större riktigt underbart god. Visionen och drömmen leker fortfarande i mig som en livsavgörande närhet.