Jag fick höra det vackraste – om den stora sanningen som ger mitt liv och alltid har givit mitt liv. Jag hörde melodierna; de äldre och de unga som jag hörde tidigare för ganska länge sedan. Jag hörde anslaget i rösten och rösternas värme överbrygga tiden. Jag såg och förstod det som är mitt. Det som är Ditt. Det finns en bro att samla evigheten och tiden samman. Den bron kan byggas olika. Men den andliga skepnaden av denna bro är varmt konstant. Den går endast att fatta i Ditt eget hjärta! Bladen där ute samlade sig så också i sin egen stämma. Här inne fanns det goda för mig och Dig. Dina steg tog försiktig mark i ett sådant andligt förtroende. Du tar emot och får Dina ord starkt givna av en skön sanning och ett mycket sant förtroende. Det finns bara den narturligheten som ger verkan. Allting är så skönt!