Det Vackraste Livet

Så skönt att få tala när någon förstår Dig! Som lyssnar och frågar och gör efter det. Som tänker och funderar på det och tänker och lever och förstår det igen. Det är väl det skönaste någon kan känna. Att livet förstås efter det. Och att jag själv kan lyssna och känna och förstå det. Förut i morse var det tungt mulet här ute. Nu har solen kommit fram här. Dofterna från örterna på balkongen känns starka. Himlen är skir blå med tunna tunna fjädermoln. Och den försenade lunchen väntar här. En del av det godaste vetet!

Min fina stora minsta har varit hemma. Det var stjärnklara kvällar och strändernas hav var som genomskinligast och grönast. Hon badade i värmen av havet och havet. Två gånger! Och jag satte på värmen i min fina röda bil helt fullt. Fåglarna badade i jorden fort fort igen sedan. Och vi spelade Geni. Gissa vem som blev Geni? Jo just hon, som bär värmen från havet! Hennes choklad på lördagskvällen var den godaste chokladdryck som jag någonsin fått! Här kommer hösten med många fina möten, som ger genklang till oss!

Havets genomskinliga vatten är så skönt. Det väller in mot stranden i Sandhammaren, som om det ville tala. Vad visar människor i sanden? Vad ritar det med för pinne in i sanden? Stranden är tillplattad, som om livet själv talat till en stor välavvägd plats. Alla kullar från förut är utplanade nu! Och havet och stranden har gjort stora vikar böljande igenom varandra, som slingrande närhet. Jag vet att människan visar sin mening med sin klara självklara handling. Himlen är blå och havet genomskinligt skönt. Stranden och havet vid den är så vackert! Vattnet är mjukt och varmare än i månaden juni!

Fyra fina fåglar flyger här. De flyger fort och gör långa lopar vackert. De samlar sig vid varandra på den smala ribban överst. De ser varandra, och ser därifrån och nedåt. Ty de flyger först nedåt och sedan uppåt i vindarna som kommer. Det skramlar på min stora balkong, då de flyger stort under de lätta stolarnas karmar, och emellan dem! Syskon är de med flera syskon där inne i boet. De vänder om och skramlar igen med mina stolar. Och jag hör det och går ut! Jag känner hur naturen är stor och mystiskt nydanande precis liknande Tomas Tranströmers förändrande bilder. Människan, naturen och rymden är enkel och samtidigt komplicerad. Vi samarbetar med dem. Det finns långa dagar 365 och någon minut till. Sedan kan den fina tanken flyga!

Här är en ABC för fåglarna att se på konst, eller för människorna om de vill det!

A. Ställ Dig framför verket – det kan vara en målning, skulptur eller installation/stort pådrag. Stå en liten stund, litet längre än vad Du brukar. Känn in! Vad känner Du? Känner Du ingenting eller får inte en enda tanke – är verket inte bra. Du kan gå vidare. Ställ Dig igen framför ett konstverk en stund. Om Du inte känner eller tänker någonting är verket inte bra!

B. Om Du känner något! Tänk då – får jag en smash i ansiktet – Är djupet i verket för litet? Får jag inte rum i bilden? Då är verket inte färdigt. Det är inte skönt!

C. Finns det osynliga linjer in i bilden? Från vänster till höger eller vice versa? Eller finns det linjer djupt in eller utåt till Dig? Är de flera och intressanta?

D. Hur ser formerna ut i bilden? Är de spännande eller härliga?

E. Vilka färger finns? Är de sköna eller kanske nya. Kan färgerna som de används ge något nytt till Dig?

F. Vad anser Du är innebörden?

Så om igen! Ställ Dig framför ett konstverk, en ganska lång stund. Känner Du något? Tänker Du något? Upplever Du något? Då är det ett konstverk!

© Alja Skirgård 2010

Människan är människa, och det finaste hos henne är känslan. Den är stor och varm och eftertänksam. Den letar sig fram genom hjärnan, och når vårt inre som en musik Du hört sedan Du kunde höra. Känslan är som en korsväg som alltid byggs ny och ny utöver Dig själv och blommorna. Det är när Din känsla förstår blommorna, fåglarna och de varma djuren som den kan förstå sig själv. Ingen människa kan bli människa utan människan, växterna och djuren. Bergen, jorden, haven, rymden och sjöarna. Känslan förmår inte uppträda och äga rum utan dem! Känslan för mina medmänniskor, medarbetare, de mina och mig själv för att förstå vart vi ska gå. Den djupa känslan kan några spegla. Bara dem vi ger tid och utrymme till. Och väntar på! Det är något om vår känsla. Något av det vackraste vi kan få!

En vacker konstsmideshall och smedja är byggd i en väl tilltagen glänta i skogen. Den finns nu öppnad för alla att besöka på Österlen. Byggnaden själv, är som ett konstverk. Den ligger precis lagom under himlen, med de gröna träden skönt runt ikring sig. Konstsmidesmästaren Berth Johansson har skapat detta med sina medarbetare. Konstsmide, konstsmideshall och en utbildning i konstsmide finns här. Smedjan är en fantastisk välformulerad hög rektangel, fylld av smidesstäd, smidesstänger, smidesjärn, släggor och huggmejslar som bara väntar var och en på att få bli vidrörd. Ässjan är stor, där mästaren själv och eleverna kan få plats. Allting här är öppet och generöst tilltaget. Konstsmidesmästarens verk är öppna och enkla och komplicerade. Vigheten och smäckerheten leker. Formerna och materialen är alltid skapade nära varandra. Ingen blir någonsin underställd. Idéerna i materialen har blivit till formerna. Icke heller där någon underställd, bara framtagen. Organiska former finns inspirerade nära från naturen. Dessa skulpturer växer hela tiden, som om materialet verkligen lever. Se skulpturen ”filosof”! Hur har detta gått till? Åk dit Du med! Det finns en skylt vid vägen i S:t Olof att följa och från väg 9 vid Rörum, att följa till konstsmidets mittpunkt ”Smedja Volund”, i den ljusa öppningen i den urgamla skogen. Smeden Volund, ur den Poetiska Eddan, som smidde sjuhundra guldringar och blev fasttagen medan han väntade på sin käraste har givit konstsmedjan sitt namn.

Vilken tur att jag plockade blommor och satte dem i alla mina vaser. Vackra blommor: Rosor från min balkong. De doftar himmelskt och guppar som näckrosor i min kristallskål. Mörka blå blommor som ser ut som lila kalkar i dagsljuset. Nyponrosor som doftar som ett förtroende jag fick. Jag har blommor i alla rum. Blommor från Fyledalen som doftar örter och lyser i skymningen. Starka som vidjor. Jag har solrosor som jag plockat för en slant, som står där gula och blickar ur sitt enda bruna öga. Vilken tur att det finns stora gröna hav att svalka sig i. Vilken tur att det finns handgjorda äkta örttvålar. Vilken tur att det finns varma bastur att värma sig i – att det finns stora sköna tröjor och vita varma sockar att värmas av. Vilken tur att det finns leende ansikten att mötas vid. Vilken tur att det finns en stark opposition som arbetar vidare till nästa viktiga mål. Vilken tur att jag plockade blommor att värma mig med. Så att jag inte glömmer värmen!