Människan är människa, och det finaste hos henne är känslan. Den är stor och varm och eftertänksam. Den letar sig fram genom hjärnan, och når vårt inre som en musik Du hört sedan Du kunde höra. Känslan är som en korsväg som alltid byggs ny och ny utöver Dig själv och blommorna. Det är när Din känsla förstår blommorna, fåglarna och de varma djuren som den kan förstå sig själv. Ingen människa kan bli människa utan människan, växterna och djuren. Bergen, jorden, haven, rymden och sjöarna. Känslan förmår inte uppträda och äga rum utan dem! Känslan för mina medmänniskor, medarbetare, de mina och mig själv för att förstå vart vi ska gå. Den djupa känslan kan några spegla. Bara dem vi ger tid och utrymme till. Och väntar på! Det är något om vår känsla. Något av det vackraste vi kan få!