Det Vackraste Livet

Jag har aldrig hört en sådan äkta Tamburin! Den skallrade äkta djupt igenom mig. Det är Sisu Coromina, kompositören med altsaxofonen i Jazzgruppen Tarannà från Barcelona som spelar på Galleri Valfisken i Simrishamn. Hela gruppen är äkta. Trumpeten, elbasen, trummorna och alla är fantastiska. De spelar till regissören José Val del Omars filmer, som skildrar livet och människorna och de stora byggnadsverken och människorna. Den näst näst sista kompositionen är superb – och den näst sista i deras gedigna program. Autenticitet – äkthet äkthet är det som jag kände! Mitt liv kändes helt nytt annorlunda för det sköna som skall komma. Tack till Er och till Herman Müntzing, musiker själv, lärare i improvisationsensemble vid Musikhögskolan i Malmö, med livskamrat som välkomnade dem hit! Por favor regrese pronto! Kom snart tillbaka! Bienvenido de nuevo! Välkommen tillbaka!

Vad skönt att de unga ställer krav! De vill förändra något som inte fungerar till något som gör det! De vill förnya ledningar som suttit där så länge. De vill förnya dem för att kunna ändra på något som är fel som alls inte längre fungerar, som håller tillbaka det nya som vill komma ut. Lyssna på dem när de ber det! Lyssna på dem och förstå det fina som kan leda till det. Förnyelse är så vackert! Jag hoppas att den förnyelsen leder till mer öppenhet. Det kommer att ge oss alla en mycket skönare framtid, när vi förstår att stiga åt sidan när vi behöver det!

Det finns ingen sol som lyser med sådan tillförsikt som Österlens! Ljust ljust lyser den idag, med klart vitt sken och ändå fyllt litet litet av det gula. Över de höstgröna kullarna går det. Och över de bruna harvade åkrarna går det, över den jord som väntar på sådd. Solens ljus här är lätt. Det är lätt att ta till sig. Det värmer upp vattnet som inatt blivit is i min kruka på mitt vitduksklädda utebord. Vad vore jag utan Österlens milda sol, som nyss fick mig att le till en medmänniska. Som nyss fick vinden att kännas som en sunnanvind eller lätt bris. Ja det är en sol som är så fylld av tillförsikt att Du baxnar!

Att få gå vid inlandsisens stora gata är så ljuvligt. Fast åt andra hållet först. Då förbi de vackra körsbärsträden som kantar sidan och de stora slänterna som sträcker sig förbi sig själv, som hedarna kanske gör i Skottland eller på Irland. Backar och djup som nästan sjunger, ljusa som flöjttoner. Att gå bort till den fantastiska muren som vindlar likt trädrötter gör, där korna och kalvarna vill stanna. Och se långt utöver den väg, som inlandsisen skapat för tiotusen år sedan, fast som ändå är synlig just nu. Så tillbaka i jämnhöjd och vägriktning med inlandsisens framfart – och sedan gå i de sköna lerade traktorspåren. De är mjuka under mig och ger mina vita seglarstövlar gråa sköna målningar, som jag låter gräset ta emot när jag vänder runt runt foten. Är det Morän? Eller vilken underbar blålera eller sjölera är det? Så gråljus och så mjuk!

Tänk att kunna skriva så som Sofi Oksanen. Så vackert om det allra svåraste. Så pregnant så att varje stavelse liksom nuddar en andning. En människas andning och en människas längtan. – Många människors längtan! Att kunna beskriva i flera djupa linjers perspektiv. Att kunna ge doft till det som varit stort och hemskt. Att befinna sig så nära verkligheten, som bara kan uppdagas i godheten och förståelsen, så stark att människan nästan duckar. Jag har aldrig hört något liknande. Många andra stora författare skulle ha dukat under, då de aldrig skulle kunna vågat så stort som hon! Det är en bragd hon ständigt gör med texten ”Utrensning” som vi kan förundras av i SR P1!

30 vackra fåglar sitter i trädtopparna här. De väntar på flygning. De väntar på hösten. De sitter i de brandgula träden, tätt tätt samman och samspråkar stort. De flyger upp och ombildar sig. Byter träd som hastigast. Byter visdomsord verkar det som. Byter riktning. Medan solen gulnar bladen i träden, och himlen ger genomskinligt blått till mig och dem. Solen ger färger åt grenarna, ljusa som löven. De böjer sig i värme och handling ihop. Så går dagen. Och jag har ätit lunch med en fin person. Orden var mjuka och starka. Och håret glänste som silke!

Havet väller in idag på Sandhammaren. Stora vågor kommer med stora vita gäss. Längst in mot stranden delar vattnet upp sig som i sköna stora långa terrasser. Och återigen och återigen. Hela sanden är fuktig och ljusbrun. Vinden är skön precis lagom här inne. Mina spår i sanden är de enda som syns nu. Snart kommer många fler spår i sanden utöver mina. Så väller havet in igen med vindarna ifrån himlen. Medan mossan i skogen frodas och träden gungar lugnt!

Jag drömde i science fiction att jag skulle gifta mig. Alla människor var uppkopplade till olika system som var från olika datum. Vi hade köer invid oss som stod och väntade på att få börja bygga relationer. Allting var förutbestämt och intecknat redan. Över oss gick osynliga nanotrådar i ett slags rutsystem utan rutor, snarare ovaler i spiraler. Dessa var osynligt ihopkopplade till nästan varje människas armar. Program var insatta, också det från olika årsmodeller som möjliggjorde val av rörelser. Det gick att prenumerera på andras rörelser som var mer kända. Vi var den gamla sortens människor. Utanförskapet, som vi hade valt att ställa oss i, möjliggjorde att vi kunde hålla varandras händer utan systemens uppkopplingar. Allting var gratis, men det gällde att veta vilka procedurerna var i systemen. Vi hade pengar, som vi hade kunnat köpa lösenord för, men vi ville inte det. (Lösenord var det enda som såldes för pengar). För att nå prästen behövdes en massa kunskap och lång tid för att koppla ned tidigare avtal och bindningar som redan var gjorda. Vi såg in i varandras ögon, utan program som rörde ögonen. Och höll varandras händer med bara våra egna rörelser. Vi var den gamla sortens människor som trivdes mycket så.