Jag drömde i science fiction att jag skulle gifta mig. Alla människor var uppkopplade till olika system som var från olika datum. Vi hade köer invid oss som stod och väntade på att få börja bygga relationer. Allting var förutbestämt och intecknat redan. Över oss gick osynliga nanotrådar i ett slags rutsystem utan rutor, snarare ovaler i spiraler. Dessa var osynligt ihopkopplade till nästan varje människas armar. Program var insatta, också det från olika årsmodeller som möjliggjorde val av rörelser. Det gick att prenumerera på andras rörelser som var mer kända. Vi var den gamla sortens människor. Utanförskapet, som vi hade valt att ställa oss i, möjliggjorde att vi kunde hålla varandras händer utan systemens uppkopplingar. Allting var gratis, men det gällde att veta vilka procedurerna var i systemen. Vi hade pengar, som vi hade kunnat köpa lösenord för, men vi ville inte det. (Lösenord var det enda som såldes för pengar). För att nå prästen behövdes en massa kunskap och lång tid för att koppla ned tidigare avtal och bindningar som redan var gjorda. Vi såg in i varandras ögon, utan program som rörde ögonen. Och höll varandras händer med bara våra egna rörelser. Vi var den gamla sortens människor som trivdes mycket så.