Att få gå vid inlandsisens stora gata är så ljuvligt. Fast åt andra hållet först. Då förbi de vackra körsbärsträden som kantar sidan och de stora slänterna som sträcker sig förbi sig själv, som hedarna kanske gör i Skottland eller på Irland. Backar och djup som nästan sjunger, ljusa som flöjttoner. Att gå bort till den fantastiska muren som vindlar likt trädrötter gör, där korna och kalvarna vill stanna. Och se långt utöver den väg, som inlandsisen skapat för tiotusen år sedan, fast som ändå är synlig just nu. Så tillbaka i jämnhöjd och vägriktning med inlandsisens framfart – och sedan gå i de sköna lerade traktorspåren. De är mjuka under mig och ger mina vita seglarstövlar gråa sköna målningar, som jag låter gräset ta emot när jag vänder runt runt foten. Är det Morän? Eller vilken underbar blålera eller sjölera är det? Så gråljus och så mjuk!