Tänk att kunna skriva så som Sofi Oksanen. Så vackert om det allra svåraste. Så pregnant så att varje stavelse liksom nuddar en andning. En människas andning och en människas längtan. – Många människors längtan! Att kunna beskriva i flera djupa linjers perspektiv. Att kunna ge doft till det som varit stort och hemskt. Att befinna sig så nära verkligheten, som bara kan uppdagas i godheten och förståelsen, så stark att människan nästan duckar. Jag har aldrig hört något liknande. Många andra stora författare skulle ha dukat under, då de aldrig skulle kunna vågat så stort som hon! Det är en bragd hon ständigt gör med texten ”Utrensning” som vi kan förundras av i SR P1!