Det Vackraste Livet

Jag har kommit på någonting! Det är vi som är godheten – om vi väljer det! Det är vi som ger ljus och lugn, som ger omsorg och böner. Det är vi själva som öppnar i en krets till dem som står utanför. Det är vi som lyssnar till förståelse. Och ger förståelse. Det är vi som ger hälsningar till dem som inte har eller ser sig för små. Det är vi som respekterar dem så att de vill växa. Det är vi som lyssnar och handlar efter det, för vi tycker om det. Vi är varma varelser som vill andra väl här mitt i den självklara snön som driver ned!

Solen är ljuvlig och jag lagar min egen ”Österlensk potatisgratäng Aljas”. Min yngsta ringde och jag fick sådan inspiration. Här är receptet: Tag först förstklassiga potatisar Solist: Ekologisk potatis från familjen Månsson på Helenelust i Tomelilla. Skär dem i smala skivor för hand. Tag en fransk skål gärna oval. Tag äkta smör krav och smöra skålen. Lägg sedan skivorna nära där i. Varje potatis skuren för sig. När skålen är fylld, stor eller liten tar Du havssalt och smular över lagom. Sedan mellanmalen svartpeppar lagom över. Vitlök från Österlen krav gärna från Bästekille, nästan en vitlöksklyfta småskär Du över hela gratängen. Tag sedan lantmjölk, gammeldags och häll ca en deciliter noga över den vackra skurna potatisen. Så det goda smöret i små bitar över hela gratängen. Sist river Du den godaste osten Du har, mellanrivet ca en halv deciliter för en liten gratäng eller en deciliter för en stor. Fördela jämt över dem. In med den i ugnen, 205 grader. Och passa den noga efter 30 minuter. När den doftar som allra godast tar Du ut den! Så strö ”Österlensk kryddblandning” över: Rosmarin, Kyndel, Timjan, Salvia. En riktig god Österlensk pärla av våra goda råvaror här!

Jag gjorde det jag gjorde det! Skottade och borstade mig ut med en lång borste från Borstakungen. Med en etapphandling. Jag tog först min utgång fri. Borstade den ren. I varm tröja och halsduk från Burberry borstade jag så mycket jag orkade. Jag tog det steg för steg. När jag kom ut längst ned i trappan gick jag in igen och andades ut. Så gick jag ut igen och vidare med ytterkläderna över gården. Kom fram till min insnöade röda fina bil. Skottade runt hjulen och borstade borstade. Borstade av taket och framsidan och baksidan. Och jag fick borsta under igen. Sedan tog jag min gula isskrapa och skrapade fönstren. Jag tänkte, skall det här gå? När bilen var fri. Borstade jag under igen. Jag såg gräset och vitt i vitt i gräset. Och gick in igen. Andades ut. Och satte på mig mina röda skotskrutiga byxor. Och de vita seglarstövlarna som alltid står mig bi. Så gick jag ut igen med min matlista. Och borstade snö igen. Bilen, min fina bil startade direkt. Och jag gungade och gungade framåt. Och bilen gick upp på vägen. Sedan var det bara att köra fort ut. Vägen var plogad, men stora stora drivor låg där. Jag fick köra försiktigt mitt i vägen. Och kom fram till mitt fina samhälle. Och hem igen. Så borstade jag för postbilen! I morgon behöver jag skotta igen under mina hjul!

Det ofattbara är oförklarligt! Det ofattbara är så fantastiskt ofattbart att gränserna går undan. Pusselbitarna förändras. De är stora när de ska vara små. Och ojämna när de förväntades vara jämna. De är osynliga när de skall synas. Och synliga plötsligt. Det ofattbara har hänt! Det är vitt vitt vitt. Och kallt kallt kallt! Sedan drar vindarna ihop det till skaror av det, så det blir stora drivor som sätter P för vägen. Det oförklarliga är så fantastiskt annorlunda att min beundran ändå finns här! Det är lysande vitt i en vit värld i en kall värld i en blåsande värld. Och detta förändrades så fort. I vilken fantastisk natur vi lever!

Så vackert med en pudersnö som lägger sig då mina vänner skriver långa fina brev till mig. Jag sopade den stora snön bort förut, och fick många brev i postlådorna. Ute är mörkt nu och pudersnön lägger sig ned sakta. Det ska bli varmare i morgon tror jag. Vad skönt det är att få vara vid vänner, som bryr sig så mycket om. Under tiden arbetar jag och skriver och tvättar vittvätt – mina vita servetter och mina vita handdukar. Mina fina vita påslakan som min mor skapade så fint till mig. Mina örngott som är vita, och fulla av känsla precis som jag nu. Min vita badmatta. Vad skönt att komma vidare och vidare! Vidare vid en vacker dag, en sådan vacker fredag. En sådan vacker dag som Freja och Frigg ger!

Så fint att kunna tänka och lägga ihop två och två. Det är en lisa en skönhet att leva i. Det är som att vara en drottning i en egen skog. Eller en kung i en egen skog. Det är som friheten rör sig genom skogens träd. Mossan på stenarna är integriteten. Du faller mjukt om Du faller. Buskarna och de små nyss satta träden ger möjligheter att stanna upp och se framåt! Att stanna upp och förstå en annan logik. Att förstå handlingarna bakom eller framför den! Att långsamt handla efter Ditt tänkande. Tänkandet arbetar ännu mer när Du får snöfall ur rymderna. Snöflingor ger tänkandet alibi. Tänkandet får leva fullt ut!

Jag känner att vintern kommer idag. Det är skönt att känna den innan. När jag håller ut min hand i regnet är dropparna fyllda med 2/3 vatten och 1/3 snö. De skvättar och leker och stänker i min öppna hand. Hoppar mot kinden ända upp på grund av den tyngre delen av droppen. Luften är mild fast avkyld, precis som vintern blåser sin andedräkt i den. När jag kommer in hörs dropparna tyngre. De droppar eftertänksamt ned. Det är skönt att känna den vintern innan. Så blir motståndet lättare.

Det är en skön november. Träden vajar riktigt sakta, kanske före vinden. Ljusgrå är himlen och värmen är varm för den fina årstiden. Några blad finns i träden. De som kom senast till våren. November är ett sådant vackert ord. Det låter som sommarmoln. Gräset är fortfarande grönt. Himlen är verkligen grå och lysande. Öppen och grå och genomskinlig. Här är jag ute och vandrar min lunchpromenad i 4 graders värme, vid den sköna gråa leran som ligger i tunna lager över traktorsvägarna i nejderna.