Det Vackraste Livet

Att förstå stjärnans skugga är det vackraste. Att förstå när solen trycker bilden nära på Din vägg. Att förstå det utan ord och utan att Du för de aldrig mera sagda orden vidare. Att förstå något utan att tala om det är en kommunikation som kan besvaras på samma sublima sätt. Att se värmen darra över stolen – värmens skugga från elementet darra över stolen, öppnade mitt sinne till sanning. Så ser jag de blåa öarna av himlen och icke de stora gråa tjocka sjoken av moln.

Å min röda fina Amaryllis! En god vän sade att den var så vacker som jag sade. Och att jag kunde skriva om Dig. Du är skön och vacker! Dina kronblad är så starka och flortunna. Röda. Två klockor sitter skönt spända upp ur stängeln. Och två knoppar lever emellan dessa två: En röd och en ännu grön kommande. Nedan strävar en stor knopp bredvid de långa gröna bladen, en stängel som vill upp och som kommer att slå ut, med två nya starka blommor, klockor, och två nya knoppar där emellan. Tysta står de majestätiska! De ger till mig så mycket! Vad vore vi utan röda blommor, jorden och en fantastisk lök! Det är ifrån dem vi kommit – ger- och går till!

Det är så vackert det vi får. Jag kom idag och fick idag från min goda vän och hans barn och fina hustru. Så många ord vi sade, och så många ord vi ändå inte sade. Jag såg dem stora. Och jag såg Dig stor min vän. Du blundade och lyssnade på oss. Och jag såg Dig då. Och Ditt barn såg Dig – och Din fina sonhustru såg Dig. Vi var hela tiden samman. Hela tiden samman. Dina tankar förstår jag, och ändå visste jag ingenting om. Min vän Hans, tack för att Du lyssnade på oss! Jag är så säker på att Du förstår mycket mer än jag. Och ändå förstår jag ganska mycket!

Att vara påhittig och att kunna ”koka soppa på en spik” det är vackert. Tag en påse Västkustsoppa – häll ned gott vatten – låt koka – häll ned äkta mjölk – låt koka – lägg i den varmrökta laxen i små bitar – låt koka – vispa dem mindre – häll ned det vita syrliga vinet, några stora matskedar låt koka – häll ned den sista goda mjölken, en halv deciliter – låt koka sakta – häll nästan samtidigt några matskedar syrligt vitt vin igen. Låt sedan koka. Diska under tiden – skålen där den goda nyårsgratängen varit. Fatet från Rörstrand, där de vackra lila kolhuvudsbitarna har varit. Om Du förut frös som jag. Så är Du nu varm som jag. Så dricker Du soppan i det ryska vackra teglaset. Det är så gott.

I den nya solen flyger fåglarna. Jag ser dem. De flyger nära mig. De flyger djupt framför mig. De flyger långt bort ifrån mig. Men de är här! Åtta stycken flyger nu över mig väldigt fort igen. Och så flyger en glada, och efter flyger en svala som jag tror kanske. 10 stycken flyger sedan närmare. Och två stycken och en av samma sort. Himlen här är klart ljusblå! Den är så ljusblå och är så skirt genomklar. Framför hela året bor fåglarna. De kretsar ikring oss. Vi borde tala med dem! Och ropa till dem så att vi hörs!

De sista skälvande timmarna på det gamla året är så vackra. Det är som en röd blomma slår ut sin sista röda klocka. Kronbladen flödar och blomman bara finns naturligt, för det är hennes tur. Dessa skälvande timmar går hos mig, och jag känner att jag fått så mycket som är oersättligt under året. Sådana samtal, sådana middagar, sådana vackra möten. Och presenter: Jag fick en sådan underbar bild i julklapp. Den är helt oersättlig. Den är nära mig och djup i sitt samtal, helt livsviktig. Och så en underbar knäck, syrlig och fruktig! Gott Gammalt År! Gott Nytt År! Tro bara på livet! Det är så skönt.

Mandelmanns underbara trädgårdar, på Österlen! I dag på fjärde söndagen. Nu vet jag varför vi blev expedierade lite lagom försent. Det var för att få hinna ifatt Anden, så att vi skulle kunna få det livet som vi bär på. Vi stod nära varandra, vi som ville köpa i en liten kö. Vänliga människor, skribenter, skådespelare – levande människor med så många yrken från hela Österlen. Lång tid fick vi vänta och känna närheten från den som sålde, till dem som väntade. Läs det här igen! Nu förstår jag varför jag kom hit. Det var för Bertils rödbetor – kravodlade och doftande – för hans förklaringar om en ny potatis som jag inte tidigare känt. För rödlöken, som var så koncentrerad att jag aldrig glömmer den. För alla dessa varor från Mandelmanns: Ett sådant underbart kålhuvud, ljuslila! Fullkomligt – Tack för det! Och tack för en sallad så god i jul. Tack för vitlöken – med så långa vita blad. Och tack för ”Gryningen och Solnedgången”, av scenografen Franco Paglialunga – Och för samtal med Pia Paglialunga en producent. Tack för den svarta baskern som jag provade. Jag är nästan säker på att märket var det samma som jag minns. För jag kommer ihåg min egen duffel från min skoltid. Den var mörkblåturkos. Min egen lärare hade en liknande basker. Men i min basker stod det ”Le Laboureur”. Texten var i guld på svart eller brunt sidentyg, och någonting brunt och rött var i och runt omkring. Jag är helt säker på, att jag känner igen mitt eget märke!

Att höra om mossor och lavar, och om Hästskoräkan som lever på Öland – som är 220 miljoner år – är som en sanslös färd igenom morgonen! Tänk att Du kan ligga ned i Din sköna säng, och att Du kan höra människor tala vänligt och stort om det största – Naturen. Slå bara på P1 i Sveriges Radio tidigt på lördagsmorgonen, så kan Du lyssna! Och jag tänkte på min storasyster, biolog, som älskar mossor och lavar, som nyss fyllt 60 år, som lärde mig först av alla att vitmossa är ingen mossa det är en lava, fastän vi ändå inte säger det. Tack min fina syster! Tack Naturmorgon i P1! Det är underbart att ni finns!