Mandelmanns underbara trädgårdar, på Österlen! I dag på fjärde söndagen. Nu vet jag varför vi blev expedierade lite lagom försent. Det var för att få hinna ifatt Anden, så att vi skulle kunna få det livet som vi bär på. Vi stod nära varandra, vi som ville köpa i en liten kö. Vänliga människor, skribenter, skådespelare – levande människor med så många yrken från hela Österlen. Lång tid fick vi vänta och känna närheten från den som sålde, till dem som väntade. Läs det här igen! Nu förstår jag varför jag kom hit. Det var för Bertils rödbetor – kravodlade och doftande – för hans förklaringar om en ny potatis som jag inte tidigare känt. För rödlöken, som var så koncentrerad att jag aldrig glömmer den. För alla dessa varor från Mandelmanns: Ett sådant underbart kålhuvud, ljuslila! Fullkomligt – Tack för det! Och tack för en sallad så god i jul. Tack för vitlöken – med så långa vita blad. Och tack för ”Gryningen och Solnedgången”, av scenografen Franco Paglialunga – Och för samtal med Pia Paglialunga en producent. Tack för den svarta baskern som jag provade. Jag är nästan säker på att märket var det samma som jag minns. För jag kommer ihåg min egen duffel från min skoltid. Den var mörkblåturkos. Min egen lärare hade en liknande basker. Men i min basker stod det ”Le Laboureur”. Texten var i guld på svart eller brunt sidentyg, och någonting brunt och rött var i och runt omkring. Jag är helt säker på, att jag känner igen mitt eget märke!