Det Vackraste Livet

Silverljuset låg ovanför darrgräset liksom i solen, när jag återvände från drömmen i natt. Någon böjde sig ned och kysste mig på mitt limegröna genomskinliga hårband som satt tunt tätt över mitt ljusa ljusbruna hår. Håret låg i vågor, nästan som eldsvågor som slickar himlen vid vårelden. Och jag kunde läsa allt, förstå allt, för att jag var så nära. Mitt huvud böjde jag liksom i bön, alldeles tyst så länge att tystnaden blev kunskap. Vilken dröm som kan bo i oss, när vi minst anar det. Det är så vackert.

Stillheten samlat med idén är så vackert. Ingenting kan komma ifrån mig utan dem. Träden ger stillheten, men det gjorde också mörkret här utanför i natt. Inget enda ljus fanns här på framsidan. Det var som om ljuset ständigt tog slut i lång lång tid. Och att jag fanns i det, var mycket vackert. När morgonen kom med det underbara ljuset, då först kunde jag ändå somna.

Tack sommarvinden för att Du vände bladen idag på min Svenska Dagbladet, som jag nu har börjat gilla då den verkar äkta och prestigelös i sitt tilltal till mig. Tack sommarvinden för att Du smekte mina skuldror, som alltid vill resa sig även när jag vilar, som vingar. Tack vinden som jag fick föra mig i och som lät mig få höra Dig. Du är en sommarvind, som ingen ingen kan vara för utan. Flyg flyg till dem som jag älskar, och säg något litet från mig.

Det vackraste kan vara att sola och bada på en storslagen varm strand med många människor som vilar lagom långt ifrån varandra. Strax alldeles sedan, att få plocka svarte vinbär på de överfyllda buskarna vid prästgården. Tänk Dig det! Att få hålla händerna samman fyllda med varma svarte vinbär. De doftar som styrkan nästan skulle ropa – och snart få lägga dem i påsar i frysen fortfarande varma av solen, tills barnen snart kommer igen. Människorna är innerliga. Manuel Knight, psykolog och föreläsare, sade igår på Sommar i Sveriges Radio P1 att hans farfar från Alabama sade: ”If you want corn, plant corn”. Om Du vill få majs – plantera majs. Jag tycker att det låter alldeles riktigt! Jag läser vidare i min goda väns goda bok. Människorna är verkligen fantastiska!

Att se fågelns skugga flyga förbi i fönstret som jag kan se från min sjukbädd – är det vackraste. Att se den skugga flyga förbi fort för att finna mat till sina barn. Att ana att himlen är helt igenom blå nu – när jag tänker på mina barn – är det vackraste. Och solen rullar säkert där ute som en varm solboll.

Det allra vackraste livet är att kunna säga till Dina närmaste vad Du behöver. Att kunna säga det som Du vill. Du talar så starkt som Du känner och vet – och vill att de kan förstå. Du talar ur det och Du vet att de kan förstå. Lyssna till dem och lyssna till Dig själv! Berätta mycket mer och mycket mer – så att Du och de kan förstå. Detta är det allra vackraste, att kunna inse och förstå sina närmaste.

Jag är så glad och jag vet inte riktigt varför. Kanske jag vet lite varför, fast jag inte vill säga det. Långt inne bor en glädje som är större än solen som är större än den vackra sommaren vi har och får vara i nu. Om Du vet hur det kan pirra i känslan och röra sig i vinden när darrgräset rör sig så fort i frihet. Då kanske Du kan ana något. Det känns så bra! Det känns så skönt och bra!

Det slår en klang i blomman. Det slår en klang i blomman som jag tar in. Den studsar och jag ser att den är gul. Den växer nära vattnet, i vatten – en vattenlilja gul. Så många långa knoppar; nio stycken. Så är det – och så de stora mörka röda blommorna med många vackra stora kronblad, dem min farmor Anna klippte några av och satte i min hand när min mor och far var borta – där långt borta i främmande land. Min farmor sade: ”De är de sista nu för året. De har stannat kvar så länge, varför vet jag inte ännu.” Hon log och höll om mig och min lillebror och lillasyster som bar korgen. Min farmor ville alltid bära sina egna blommor. Men vi bar ändå villigt gärna korgen. Bara för att känna, att det var till henne, om hon ville. Och kanske till farfar Martin som alltid hörde radio P1 långt där ovanför långt ifrån trädgården, fast inte så långt i från oss, kanske.