Det slår en klang i blomman. Det slår en klang i blomman som jag tar in. Den studsar och jag ser att den är gul. Den växer nära vattnet, i vatten – en vattenlilja gul. Så många långa knoppar; nio stycken. Så är det – och så de stora mörka röda blommorna med många vackra stora kronblad, dem min farmor Anna klippte några av och satte i min hand när min mor och far var borta – där långt borta i främmande land. Min farmor sade: ”De är de sista nu för året. De har stannat kvar så länge, varför vet jag inte ännu.” Hon log och höll om mig och min lillebror och lillasyster som bar korgen. Min farmor ville alltid bära sina egna blommor. Men vi bar ändå villigt gärna korgen. Bara för att känna, att det var till henne, om hon ville. Och kanske till farfar Martin som alltid hörde radio P1 långt där ovanför långt ifrån trädgården, fast inte så långt i från oss, kanske.