Det Vackraste Livet

Livet är så stort så stort. Och jag känner mig ändå inte liten. Bara innesluten. Hur fantastiskt ett liv är! Hur majestätiskt och användbart! Som att hålla i handen en fullödighet.

Jag plockade en tusensköna först och dansade ut julen. Där växte flera tusenskönor i det gröna gräset, vid den fina dalen i Nedraby. Vindarna blåste 10 sekundmeter runt den lilla kyrkan. Och solen fanns där. Så dansade vi ut julen. 100 år fyller Röda kors-föreningen i Tomelilla. Många sånger och många barn. Det var så fint!

O att få vara med om ett jul- och nyårsäventyr såsom detta! Jag flög över markerna, ganska nära. Markerna nedanför låg färdiga. Ingen snö fanns där. Så kom jag hem. Många måltider och middagar fick vi tillsammans. Alla de äldre och alla de yngre. Så fint det var! Flera dagar och flera strapatser följde snart. Mycket god mat. Och mycket goda tankar fick vi. Avskedsföreställningen var stor och vacker med kyrkmålningar som kändes gott! Och det att få se de gamla vännerna. Nyårsaftonen var sagolikt vacker. Mina fina närmaste. Jag är alltid här. Stockholmsvandringar gjorde vi. Och allting stort gjorde vi. Till sist kom vi överens min resenär och jag att vi ska hoppa vid elvisklippan i sommar i Dalby stenbrott tillsammans rakt ut vid det allra skönaste vattnet. Tack mina fina mina allra närmaste. Vilken jord och vilka tankar vi har! Det är så skönt!

Tänk att en sådan människa har levt! Han levde för rättvisan. Han levde inte bara för den. Han arbetade hela tiden för den, oavsett vilket motstånd han fick. Han såg längre fram och fick andra med sig att se det. Han fick lida för rättvisan ifrån år till år. Ändå följde han sin linje. Den som till slut skulle få alla parter att vinna. Den linje som i alla tider till slut kommer att vinna, om vi är några som börjar och några som kommer med. Så kan vi skapa strukturer som alltid är demokratiska. Han förändrade samhället för oss. Det är ett samhälle som är mycket mycket vackrare och starkare, om alla får vara med! Och Din glädje och humor Nelson Rolihlahla Mandela, jag älskade den!

Det vackraste livet är att höra droppar. De studsar som eko in. De rinner över kaprifolen ute. De har lösgjort sig från sammansatta hinnor. Dropparna är till för att höras länge. De bågnar och jag hör styrkan i dem hit in. Regnets droppar är så fina.

Solen ligger över gröna ängar och plöjda jordar. Den gnistrar med stenarna på långväggen i Nedraby kyrkoruin. Byggd för många hundra år sedan och fortfarande kvar. Den ligger på höjden så solen kommer åt den. Inne där viskar århundraden. Vid 1600-talet delades socknen och kyrkans stenar blev mer och mer liggandes. Idag kan solen komma äkta fram ute och inne. Taket är bara himlen som är blå. Här någonstans flyter två åar ihop vid en dalgång. Tänk så mycket historia och så mycket framtid i solen.

Havet var gråvitt. Det var femton och en halv grader varmt. Tången låg doftande i sandbrynet. Sanden var mycket kall. Den var ändå så skön att gå på. Sköna saltsjöbad Du var stormande. Och Du som stod nära på stranden och väntade. Så härligt med bad i november. Att sedan få värma sig inne. Vilken härlig spadag vi fick. Varmbadet ute var skönt. Det vita och grå havet syntes från den varma bassängen. Himlen var hälften grå och hälften blå. Och så alla fina samtal. Så mycket vi hann med på en långhelg. Så fint att Du kom! All denna fina känsla!

Vilken fascinerande text: Laterna Magica av Ingmar Bergman. Han lyfter på livets täcke och visar oss allt skapat, hur det hänger ihop. Många av hans ord är frambringade så precisa att de gör ont mitt i vetskapen om dess innebörder. Hans scener är alltid befolkade. Han beskriver när han blev inlåst i ett gravkapell. Där han först gick ifrån de människor som var döda. Sedan gick dem så nära som möjligt. Fast, det gör ont i mitt hjärta ser jag det vackra. Det vackra kan också vara stark äkthet. Genom Ingmar Bergmans Laterna Magica, hans självbiografi som kom 1987, kan jag se det. Genom ljusstrålen som belyser vårt konkretiserade liv kan vi skönja vårt liv. Fantastiskt vad! Vilken fantastisk text han skrivit!