Det Vackraste Livet

Himlen är skirtunn här utanför. Ljust turkosblå svingar den sig högre och högre upp för att leka med molnen som flyr undan fort fort. Men molnen är ju inneslutna i himlen säger Du. Ja visst säger jag men de är ändå två personliga identiteter. Ändå hör de ihop. Ingen skön himmel utan moln och inga sköna moln utan himmel. De behöver varandra precis som vi gör.

Så skönt att få tala rakt och sant. Att få säga det jag menar och handla varmt efter det. Att äntligen bli förstådd. Så skönt det är, när jag förstår mitt eget liv. Så skönt att höra ädla röster tala om sitt eget liv. Så skönt jag hör vinden här utanför prassla i de nu gula nyponrosbuskarna. Om jag går till dörren hör jag dem sorla om sin morgondag: Att de faller av snart nu och spricker ut i den tidiga våren – så där ljusgröna som på mitt fotografi. Tiden är inte blank – den prasslar!

Jag har sett regnbågen. Den var stor och stark. Den stod med ena foten strax utanför staden och den andra precis vid stadens början. Jag önskade mig något vackert och stort och såg på alla färgerna. De lyste lila mest. De gav mig svindel. Tänk om jag får allt jag önskar mig, allt det goda allt det roliga allt det sköna. Allt som någon kan önska sig. Ja då vore jag en lyckost – att få gå som de gamla grekerna säger på ”stigen” mellan himlen och jorden.

Så skön filmen Mamma Mia är. Den äldre generationen bjussar på sig och visar fram sin glädje och skicklighet från sin egen ungdom. De ger till sina barn och lösgör sig från dem samtidigt. Vågar äntligen börja leva sitt eget liv. Vågar låta drömmar och visioner växa och äntligen bli konkreta. Så låter de också barnen växa till sina egna liv. Det är ljuvligt.

Tänk så härligt det är att få ge och ta emot på samma gång! Samtidigt så flyter kommunikationen så nära som om ljusen möttes. Två ljus möts två ljushuvuden två tankar två känslor. Två två eller flera samtidigt under tiden. Eller en en långt ifrån. Så skönt och ljuvligt också att USA:s nye president gillar kommunikationen, det som är den allra bästa byggstenen att bygga med. Det bådar gott!

Att få sin son och sina barnbarn hem. Att få höra dem. Att få se dem. Att få krama dem. Att få ge dem. Att få springa på stranden med dem och höra vinden tjuta där ute bland de vita vågorna. Att få göra middagar med dem. Smaka på ”grönsaksaladåben”. Smaka på goda fileer stekta i smör. Ta emot vackra teckningar av dem. Samtala länge. Se det röda skärpet som skapades med fina händers handvirkning. Det finns här nu. Så jag saknar dem.

Det vackraste är att få arbeta för förändring – till det bättre. Att få lägga ned tid, för att åstadkomma det som kan leva länge. Det som kan göra det gott för många fler. Tänk, att jag får ta mig tid till det innerligaste, det som själv gör mig så glad. Att ge sig själv den tiden är som kärleken till tiden. Min egen tid som jag är i nu. Den kan jag förändra. Och andra går vid mig på samma sätt nära, för att förändra. Så vackert det är!

Hugo! Du är den nya stora regissören! Så fint med Din regi för Fem gånger Gud på Stockholms Stadsteater. Jag hörde nyss om den i Kulturnytt på SR P1. Den verkar vara så bra. Jag är säker på det. Du har säkert hittat fram till Ditt uttryck. Du kommer att ge oss något vackert i framtiden. Din mor och far finns med Dig, det är jag säker på! Och jag och min familj. Vi är Din! Och jag är Din!