Det Vackraste Livet

Mina livsandar vaknade när jag såg textilkonstnären Kerstin Rosengrens bilder! Stickade finurliga med filosofiska frågor lever de i verkligheten som det nödvändigt vackra. Bilderna kommer fram och drar sig tillbaka på ett alldeles unikt sätt. Jag har aldrig sett något liknande. Det är som om de vore alldeles nytänkta bilder. Relationerna och delarna emellan är helt nya. De finns inte förut i idévärlden, där annars nästan allting finns lagrat. Det glänsande yllematerialet har satts in i nya sammanhang, inte som illustrationer på ett funktionsenligt ting utan som just det, unik konst. Jag ville inte gå därifrån. Då hennes konst uppenbarade något helt nytt för mig hela tiden, som om bilderna föds ur ett pågående flöde ur nytänkande och urbilder. Tack kära för detta! Dina bilder har hos mig för alltid satt sina spår! Jag kommer aldrig att glömma dem!

Att kunna höra havets vågor är en befrielse! Att kunna sluta ögonen och höra dessa sköljande sköna vågor skölja in mot Österlen är som en tysthet där allting finns. Sand finns. Stenar finns som rullar. Himlen finns som väller ovan. Jag finns, och mina spår med rundlar. Så att få se och känna, Thomas Alexandersons konsthantverk och Lena Viredius måleri vid Ateljé Brännorna i Onslunda. Dessa letande konstnärliga själar som följer sina egna spår som om de säger: Var är gränsen mellan evighet och jord? Var börjar människan? Tack för Era känsliga tecken!

Solen värmer här. Jag känner våren mot mitt ansikte på min Globe Theatre balkong här på Österlen. Den värmen är len, den känns som när Du får Ditt ansikte ganska nära elden: Helt fantastiskt! Värmen liksom blommar av värme. Jag har plockat blommor: Gula vintergäck som är fulla i hagarna här utanför, och vita snöklockor, snödroppar och den vita julrosen Helleborus niger. Så kvistar av björk, små små och lite längre. De som låg där sedan i höstas, och någon som växte i trädet idag. Inne finns fina gula påskliljor, med kvistar av dessa vackra björkar. Nu blommar min hibiskus också här mitt i början av våren som jag älskar! Det kommer en varm tid. Glöm inte att följa den. Våren kan ge allt!

Det är en ljus morgon! Min fågelfamilj, som jag bor granne med här ovanför mitt fönster samtalar stort. De låter som om de har små barn, för jag kan höra tre sorters röster av dem. Och två, flyger fort snabbt in i boet då och då. Jag tror att det är ladusvalor – lantlig svala. Jag känner igen deras olika långa fjädrar – två av dem är extra långa. Jag såg det när jag var liten. De satt på telefontrådarna, och de såg på långt håll ut som flera omvända kolon. Så samtalade de stort. Fast då jag kom förbi och talade med dem, satt de helt tysta. Ingen lyfte. De var säkra på mig för att de långt tidigare känt att jag aldrig skulle skrämma dem, bara tala med dem. Visst är de långa fjädrarna mycket vackra! Och deras eftertänksamma röster! Nu dök de här rakt igen!

Fåglarna har kommit tillbaka, jag såg det i förrgår men vågade inte tro det. Men nu ser jag dem sitta alla i tre trädkronor här framför mig. Den ena flyger till det andra trädet och den andra flyger till det ena. Så vackert att se och så skönt att känna! Våren är här, då de vill sitta bo här utanför mig. Himlen är ljusblågrå. Och snön ligger ändå fortfarande här utanför. Fina fåglar, jag hoppas att ni får det som ni önskar, precis som jag. Nu vet jag att livet kommer!

Så många stjärnor, så många stjärnor det finns i kväll! Ute är en mörkblå grund med så många tusen stjärnor. Jag får dem, och jag får dem igen när jag går ut här i kvällen. Hur kan det vara att en himlapäll är så stringent, så oerhörd, att jag efter några minuter här under förstår att jag har ingen aning. Men så skulle jag kunna ta fram den enkla gamla stjärnkartan från mitt minne, från min barndom för länge sedan. Så skulle jag kunna säga att det är den, och det är den och den stjärnbilden, och det är den! Och se där, det är den stora och det är den lite mindre, fast lika många vackra stjärnor tillsammans! Här nere från mig själv, och min längtan dit upp, vilken vacker stjärnhimmel! Och vilken vacker tid som Du och jag får vara i!

De ord som är vackra, de ligger länge utan att avbrytas. De orden är framtiden av det vi vill nå till. Orden som aldrig stoppas, är dem som kommer i framtiden. Så lång historisk tid kan följa med några ord sagda i nutiden, sagda för någon dag sedan. Dessa vackra ord som kommer igenom skyddsvästarna, kan vara ljuvliga. Följ spåren efter dem, och Du förstår vad jag menar!

En dag ska snart komma då vetenskapen samarbetar mer över gränserna, det är det vackraste livet att veta. En dag skall komma då delar ur vetenskapen som inte tar sin grund både i miljön och arvet kommer att ses som felsteg – att delarna är felaktiga utan sin helhet. En dag kommer för dem, som vill finna kunskaper om den komplicerade sanningen, för att vi ska kunna bygga en vacker värld. Varje dag som går, går närmare den!