Det Vackraste Livet

Vilken härlig strand som var idag på Sandhammaren! Sanden var ljus och fin och fuktig underst, så att jag kunde skapa skålar i sanden som höll! Ett skönt samtal hade jag, så nära mig själv och så nära min egen tro och känsla. Vågorna vällde fram snett ifrån vänster. Och i skyn välvde hinnor i en blåton. Stranden är verkligen annorlunda nu, när nya människor kommer i år. Redan har flera börjat sola. Jag såg fotspår från bara fötter. Kanske tidigt ännu – men i alla fall! En sådan underbar dag – trots att min bil inte ville gå sedan när jag plockade de sköna liljekonvaljerna som precis håller på att slå ut! Jag tryckte ned gasen i botten på min vackra röda bil, men någonting fungerade inte. Kanske är det all sand som låg gömd under pedalen. Eller så är det vajern eller gasreglaget som behöver bytas ut? I alla fall kunde jag köra fint hem!

Det har kommit in något nytt i mitt liv. Jag känner mig bejakad! Nyfikenheten står upp som många nosar. Storheten och ödmjukheten ryms på samma bord. Det är skönt men pirrigt. Livet kan bara ta vägen åt ett håll. Tänk vad livet är fullt och stort, när det fullödiga känns stå innanför dörren. Varje planta jublar där ute! Varje färg är klar och stark. Varje minne är nästan förändrat till det bättre. Varje kastanjeblomma blommar rakt på sin rätt ställda stängel. Syrenerna hälsar Dig. De sjunger sin doft om förhoppning! De urgamla ormbunkarna är ljust ljust gröna. Ingen har en sådan grön färg som dem!

Så skönt att få samtala med en vän, fast som är långt borta. Att få samtala om samhällsutvecklingen. Ja, hur är den? Mina blommor här gillar det. Mina äppelblommor, förgätmigej, gullvivor, en knopp av röd pion och vit syren. Mina solrosplantor här ute och persiljan och så den nyplanterade salladen och morötterna krav. Johannesörten och kärleksörten finns här. Och den vita margeriten som står böljande i trappan. Solen lyser starkt och grenarna i träden rör sig gott. Fåglarna språkar livligt här! Jag tror att det är flera näktergalar som sjunger och drillar så flexibelt sant!

Stora jordar här är fyllda av den gula rapsen! Den har börjat blomma nu! Stora jordar av gula maskrosor blommar också här för fullt! En sådan styrka! Det känns oemotståndligt! Backe upp och backe ned! Det slutar aldrig! Så också ljusa gröna täta strån växer här ”som spön i backen”. Det som kommer att bli säd till brödet, och brödet till människan – till alla oss. Hur allting växer skönt! Aaa, jag kan inte fatta det. Jordfält efter jordfält. Alla jordar här är verkligen omhändertagna! Ingenting är av en slump. Allting är planerat och väntat. Ingenting kan vara bättre än så! Mer än två vackra paket som jag fick nyss! Ett sådant vackert gulgrönt och ett mörkt ceriserött!

Tänk att få höra J. S. Bachs H-mollmässa i natten här med min fina lärares underbara sopran, det är något jag inte kunnat ana att jag skulle få! Hennes röst hörs igenom så långt stort innanför och utanför. Där vet jag att hon är, och där vet jag! Bach är en pedagog, så stor med sin kontrapunkt! Jag får den med lätthet. Och jag får ta emot den så med lätthet stort. Innerligt och prövande sjunger melodierna framför mig. Så sätter jag samman allt detta med våren som givit mig 6 självsående plantor av gullvivor. I flera månader har detta ägt rum. Så skönt och så innerligt. Melodierna är kommande och går vidare samman, ställda not mot not. Jag tycker om dem. Var någonstans skulle jag få något så vackert skönt, om inte från min egen lärare. Hennes röst är outsäglig! Hennes röst är så stor! Jag tycker mycket om den! Hon sände den till mig. Tack kära Ingrid!

Det vackraste livet är att få känna sin intuition, att känna sitt liv innan vi vet det! Ingivelse, beskåda, omedelbart uppfattande, omedelbar åskådning, så skriver Elias Wessén i Våra ord, deras uttal och ursprung, kortfattad etymologisk ordbok på stol 16 i Svenska Akademien, på samma fina stol som Kjell Espmark som sänt mig denna bok, då mitt gamla vackra exemplar från 1969 snart är utnött och mina fantastiska adepter behövde det! Intuition – har Du hört något vackrare? Att våga skåda, få en ingivelse, uppfatta omedelbart – så känner jag en sådan härlig vårdag som denna! Långa vackra veckade blad med väntande stänglar rakt upp i kastanjeträdet framför mig, ger mig så mycket! Jag känner mitt liv!

Farmor jag har Dina knappar! Jag har Dina fina knappar till Din gråblåa kappa och till Din mörkblåa kappa. De är mycket större än femkronor: Till Din gråblåa kappa som jag aldrig fick se, då Du säkert hade den i början av 1900-talet. Kanske år 1912, då Du var 32 år! Det är som om det vore en buckla med en handskuren rand ytterst, runliknande, och av järn målad i svart. Mitt i finns ett blickande öga av vitblå pärlemor som bubblar sig ut så skönt. De andra knapparna är mörkblå och stora med en konstfull flätning i mitten och konstfullt randat utanför mot kanterna. Av silke ser jag att de är. Farmor, Dina knappar påminner mig om Dig. Och jag saknar Dig! Jag stryker Din duk nu från jugendtiden! Vet Du att jag har en ljusrosa pion här på mitt bord?

Vilken oerhört stark grönska jag känner. Varje backe, varje hägn sprudlar av grönska på markerna. De ljusa björkarna här är fyllda av små små blad. Yra och nyfödda blickar de svängande ut över massor av vitsippor som bara leker. Fem olika sånger hör jag från fåglarna. De sjunger i stämmor och väntar så ingen sjunger samtidigt. Som yr musik! Som yr sol! Som yr känsla sticker mina blommor upp sina ansikten, nu när de också vet att jag har börjat vattna. En gullviva har självsått sig under min balkong – från min fina gullviva kravodlad här på Österlen. Sedan åt jag gröna runda strån som jag trodde hade självsått sig från här ovanför av min gräslök. Men dessa runda gröna blad var inte gräslök. Så jag undrar så vad jag smakat på. Påskens yra kommer snart. Men först det djupa allvaret!