Tänk att få höra J. S. Bachs H-mollmässa i natten här med min fina lärares underbara sopran, det är något jag inte kunnat ana att jag skulle få! Hennes röst hörs igenom så långt stort innanför och utanför. Där vet jag att hon är, och där vet jag! Bach är en pedagog, så stor med sin kontrapunkt! Jag får den med lätthet. Och jag får ta emot den så med lätthet stort. Innerligt och prövande sjunger melodierna framför mig. Så sätter jag samman allt detta med våren som givit mig 6 självsående plantor av gullvivor. I flera månader har detta ägt rum. Så skönt och så innerligt. Melodierna är kommande och går vidare samman, ställda not mot not. Jag tycker om dem. Var någonstans skulle jag få något så vackert skönt, om inte från min egen lärare. Hennes röst är outsäglig! Hennes röst är så stor! Jag tycker mycket om den! Hon sände den till mig. Tack kära Ingrid!