Himlen var så genomskinlig vid Sandhammaren. Så genomskinlig som en källa på Selaön en dag i juli. Eller så genomskinlig och klar som genom den mest klaraste stenen: kristallen – krystallos. Den som är så vacker och tillitsfull. Så var himlen vid havet idag. Det blåste så där litet kyligt klart. Stranden låg som en klar motorväg byggd av naturen själv. Caféet hade öppnat med så fina barn och barnbarn. Jag läste min goda väns recension av hans bok om konstnären. Och trodde att de skrev om den igen. Men såg att det var nr 3, år 2008 i tidskriften ”På Österlen”. Sedan plockade jag liljekonvaljer. De doftar så fina. De doftar barndom, med vita nya knästrumpor. Så har jag fått en fantastisk lila blåkrage med mig hem. Som en Tingeling rör sig knopparna. Vilken fantastisk dag vid det oerhört klara havet och den klara himlen.