Det skönaste att vara oeniga och ändå kunna förstå varandra. Kulturlunchen på Hotell Svea blev helt olik mot förra gången. Varje gång är sig själv. Och varje gång är unik. Vi samtalade om kulturuttryck och var formerna och innehållet för kärleken finns. Att kunna ge vidare och se det intressanta för andra. Att kunna tänka nytt och förstå nytt. Och kanske humanvetenskaperna redan har börjat att förändra sina strukturer och förändrat sina former. Vi saknade några. Utanför var som en skön tavla. Där låg hamnen vit med gröna stora vågor bortom. Vinden ven när vi gick ut, så allting nästan blåste av.