Att höra Birgitta Trotzigs röst och dikt i natten är det allra vackraste. Jag känner igen mig! Det är som ljudet av en kaval som spelades för mig en gång genom Europa. Det är som rosenbladen som singlar ned till marken. Ja det är som hela rosor sjunker ned genom alla etrar för att sedan lägga sig i jorden – för att dofta igenom den. En doft jag aldrig kan vara utan, då den reser sig upp om igen om igen och doftar kommande liv.