Det vackraste i livet kan vara, att djupt få möta sig själv i närhet till en annan fri varelses djup. Helt outsägligt. Så att någon kan darra. Det är en nåd, en stor del av det självaste livet är till för. Så vara i naturen, som om Du ständigt bodde där med lavar och mossor, björkar och tallar, gula fjärilar och svarta fåglar, mot en rymd vi ser där uppe – och silverflygplan. Hur ska någon kunna säga det med ord? Ja, endast med sitt hjärta, går det att helt uttrycka igenom åren. Hur ska någon kunna samla det? Ja tyst, igenom den evigheten som är varm, varm, varm.