Det vackraste i livet, är Österlen. Du som inte har varit här: Kom och se och känn och dofta! Det är så ljuvligt alltid som här i dag. Vid den stora generösa stranden vid Sandhammaren ligger solen disigt över den ljust ljust vita sanden, som om det går en gyllene stråle från himlen ned till speglingarna i sanden. Små små korn, nästan alldeles samma färg fast helt olika om Du tittar efter, vänder sig gemensamt om i en enda samfälld styrka och ger Dig allt. Och så hör Du havets vågor, som sorlade idag mot stranden. Vattenlinjen gick mycket längre ut än vanligt. Jag kunde gå i havet, helt torrskodd. Sedan att åka hem, eller gå hem över bleka vårdisvidder och se de gamla gårdarna vitmenade med mörkröda eller gråsvarta tak ligga där precis i lagom närhet – kanske en kilometer ifrån varandra mellan stora jordar: Bruna plöjda av det folk som älskar jorden, med planterade sneda träd emellan och stora gröna fält bredvid, som de skapat. Blekt dis, över dessa vackraste böljande slätter. Och en djup känsla av äkthet rakt igenom. Det enda som fattas är Dina kära.