Några dagar har gått. Och vattkopporna har blivit mindre och mindre för mitt barnbarn. Och förkylningen, för mitt andra barnbarn. Och över hela södra Sverige flög jag hem igen och väntades av mitt namn på en skriven tavla. Och så for jag i 40 minuter till. Och hörde en så älskad stämma som jag aldrig aldrig någonsin vill avvara. Allt detta kan jag bara skriva en tusendel av eller en miljondels av. Det är mitt närmaste sannaste väsen: Det oersättliga. Tack, Du allra finaste liv. Mitt eget.