Det Vackraste Livet

Allt detta vatten är så vackert! Så skönt när det sköljer ned så fort. Som om det vore förnyelse förbi förnyelse. Ingenting kan hindras. Det är så fantastisk mitt vatten. Det bara öser och öser ned nu. Det tar aldrig slut. Det bara fortsätter mitt eget vatten. När jag öppnar kranen öser det bara ned. Vad jag tycker så mycket om, är att min värdar har givit mig allt detta! Så underbart att få ge mitt ansikte till detta. Fullt fullt kommer det upp igen som om vi vore det vackraste. Jag är så tacksam, för detta snabba vatten. Jag kan tvätta mitt hår nu. Jag kan ge mitt hår all sköljning. Hela mitt liv kommer jag att komma ihåg detta. Vet Du, om Du visste hur härligt det är så skulle Du säga något. Jag vet inte vad? Men jag känner det så befriande! Så lagom skönt till det jag vill komma.

Så många duktiga männskor det finns, det är så vackert: Min dotter min son min dotter och många fler. De arbetar var och en för framtiden. Så stort kapital de investerar och lägger ned för oss i framtiden. Jag själv tänker och handlar efter det. Jag skriver och tänker. De skapar och handlar för oss. Så många timmar de ger oss. Ingen kan nästan veta deras arbetsbörda. Och jag kan endast känna det. Himlen här är gråblå, bland gula löv. De stora träden håller ut längst: Asken och Kastanjen, de stora är fortfarande gröna här utanför, med något rött blad nedanför kronan. Solen lyser över och under dem. Starkt driver molnen över träden. Och vinden driver vidare, till ljus.

Det vackraste kan vara en skicklig vacker tandläkare som noggrant bygger upp det som rasat ned – med en trevlig sköterska i samarbete. Där Dina vita vackra pärlor blir vackrare igen. Vad vore livet utan dem? Och vad vore livet utan vackra tänder som Du äter brödet med? Mina vita sköna pärlor ser jag nu.

Det vackraste är också, att Nobelpriset i litteratur just nu gick till Jean-Marie Gustave Le Clézio. Han som skriver om människan och universum på jorden i detta ögonblick som vi är. Så att jag förstår helt och hållet. Félicitations! Grattis! till Dig Jean-Marie Gustave Le Clézio!!!

Solen är det allra vackraste. Den lyser nu på mig och alla oss. Den är som allt guld i världen. Det finns kvar och värmer och strålar. Den tar bort allt det tunga. Den tar bort regnet – den tar bort den kraftiga vinden – den tar bort all oro för Dig själv och för hela finansvärldens dilemman. Allt guldet som är borta nu har blivit sol. Det är där guldet är – det enda guld som värmer! Så strålar det också och kan visa oss alla vägar.

Det ligger vackra löv på min balkong fästade vid det ljusa regnvattnet. Löven är flera och vänder sig där i vinden eller bara åker kana där i vinden. De rasslar ibland som blad ska göra. De ljuder som viskningar gör. De leker palmblad i solen med 12 små blad som vindar dem i vinden för att vattnet snart torkat upp. Bladen här, är var och ett av dem som den vackraste formen av en kanot. Så lika som lagerbladen. Fast mina blad sitter 12 på samma kvist. Det är en Ask så kraftfull som blåser sina blad till mig och berättar om sitt liv.

Så varmt ett/ hjärta kan känna det/ när ett hjärta/ kan känna det. // Så ljuvligt det/ känns – / att gå igenom gräs/ och göra någon synlig/ vid en liten gård/ utan land – alls. Så skönt att/ få plocka blommor/ i Din hand. // De växte på/ åkern; vallmo röd/ åkerprästkrage/ med dillblad/ och brännässla lila/ utan brännande liv. // Så skönt/ ett hjärta/ kan/ känna/ som berörs. // Så äkta tyst/ och noggrant. // Som mitt hjärta/ har viljan/ att göra.

Tänk att få se och skåda det nya, det som ännu inte ägt rum. Det är det vackraste! Tänk att få ge sig hän till det nya som vänner och nya kollegor ger möjlighet till. Du kan inte veta, men känna! Så skönt det är! Stora vida fält finns det, och små innerliga bredvid. Tänk att få handla efter något sådant!

Att få vara i godheten är det skönaste livet, att få vara väldigt stilla när gräset nästan slutat gro just nu. Det är så skönt. För att det, kommer bara mer och mer. Ännu växer det! Allting växer fortfarande, det såg jag idag. Rosorna knoppar, vita blommor knoppar. Blåa blommor sänder upp sina doftande kronblad, smala, vackra så doftande. Ingen växt slutar ännu, den bara börjar. Några blad är visserligen gula, men de flesta är ännu mörkt gröna. De vajar och vajar nära mig i vinden. Och nära mig och mina barn och barnbarn, vajar de nära mig i vinden.