Havets vågor glider in. Vågrörelsen ger ljudet som ger ekot till mig på stranden. Havet är mörkblått och grågrönt. Stranden är vitare i år. Men strandens former har inte förändrats så mycket som förut. Jag fick läsa en predikan på stranden. Den var rak, enkel och gedigen. Någon talade om: ”Men denna skatt lägger jag i bräckliga lerkärl/…/”. Och jag tänker på orden: Så ”förnyas min inre människa dag för dag”. Är det igenom det bräckliga lerkärlet och de ljusa ljusa sandkornen som jag känner här i min hand? Stranden lyser med alla sina sandkorn, nästan som Mälarhusens sand. Här på Sandhammarens utkikspost.