Du kunde tänka till och berätta. Och sedan gick Du in till Dig och berättade mer. Du kunde se på någon och nicka ett vänligt ord. Och recitera viktiga texter hur långa som helst. Du kunde lägga Din vackra vänliga hand på min skuldra såsom en välsignelse. Och ge mig flera ord och tankar att tänka på. Du kunde vägleda mig fram till mitt eget tänkande och kännande djupt. Du kunde brodera nära mig och berätta om blommornas former som Du skapade med så tunna trådar. Du var så vacker med Dina blusar, ofta i blått. Dina broscher bar Du också som något stort. Vi satt vid blommornas skönaste ställen. Och såg dem växa medan vi samtalade. Dina vackra händer sysselsatte sig alltid stort. Din alltid vackraste kärlek gav Du till mig. Och ändå kan jag inte skapa det närmaste talet som Du. Grattis idag på Din 133-årsdag, min fina farmor Anna Ottilia! Du visade det som är vänligt och vackert, det viktigaste. Och det som är gott igenom all tid.