Jag mötte ett sådant vackert par, som jag talade med länge! Först när jag kom till Sandhammarens strand syntes inte havet alls. Det låg precis dolt under gråvit dimma. Först syntes bara mina fotspår närmast strandkanten där jag gick. Och vågorna rullade runt i varandra som gorån. En sådan vacker dimma det var, liksom från Dickens texter om David Copperfield när han hälsade på i en vacker bostad som låg på stranden, ett upp och nedvänt skepp en ömsint bostad. Så mötte jag dem och slog ut med händerna för att säga vilken skön dimma. Och vi började samtala. Så vackert vi samtalade och så vackra ord jag fick höra. Riktigt goda ord, de som är så viktiga att få höra.