Det underbaraste vackraste livet är när alla mina barn och barnbarn är hos mig som just förut. Så fint att få se dem. Så skönt att få höra deras röster på stranden, nära mig. Att få se dem bygga städer, berg och borgar och kanaler och vägar och små torn med flagga på. Höra dem samtala i den grönskande Österlennaturen – Den som bara skänker och skänker. Att få se teckningar om grodor, som de yngsta fångade försiktigt efter regnet här utanför, och som de sedan lät komma tillbaka under buskarna. Eller se teckningar av blommor med en spegelbild. Och så känna mitt i allt, att allt räcker! Precis som Du min farmor Anna säkert kände: Att linnet räcker. Att strandhandukarna räcker med hjälp av dem. Att det vackra blåa porslinet räcker precis. (Fast Ditt farmor, var grönt.) Att allting flyter fastän det finns flera starka viljor och fina känslor. Det jag hittat nu efteråt då allting är så tyst här, är en vit sidenknapp, vackra solglasögon, mycket god Hickorysås, utskrivna fantastiska texter, fina teckningar och min längtan!