Att få stryka stryka stryka med det gamla svarta Philipsjärnet, ett enkelt från 70-talet när minst tre strykjärn med ånga har försvunnit mycket tidigare in i evigheten. Att få stryka min farmors sydda ljusgröna långsmala Jugendduk med en stor rosa ros på var kortsida med lila blommor och gröna blad ovanför, och en del av en kullrig sfär, med starka svarta strålar liksom i en fyrkant. På långsidan ser jag de långa linjerna, vågorna och ruterna med ett stort kryss över som går långt utöver det – Jag tror att det är min mors noggrana fållningar jag ser. Duken måste ha legat där länge och ha fållats långt senare. Så stryka min mors vita servetter med lika vackra fållade kanter. Det finns ingen jag känner eller har skådat, som syr så vackra fållar som min mor. Jag känner igen dem ända in i hjärtespetsen! Så få stryka min gräddgula duk som jag alltid ställt de tända ljusen på, när jag gav den första undervisningen i Filosofi för barn, på eftermiddagsskolan och i skolan från 1987 med Animapedagogiken som jag har skapat. Och så få stryka min mors sydda örngott, med bården av mörkblå blommor, gröna och röda blad som hon har burit med sig från sina resor. Stryka stryka stryka alla servetter sedan skönt. Och örngotten det ljusgröna med vacker text på och de ljusa rosa och alla de vita som väntar på att ge till våra sköna huvuden.