Grå är himlen. Och litet ljusare är björkarna mot den gråa himlen. Kronorna rör sig nästan inte alls. Jag kan tänka, att de rör sig sakta mot den gråa himlen. Då ber de om att få vidröra den. Vattendropparna är här långt ifrån, genomskinliga på mitt balkongräcke: En två tre – fyra fem – sex sju åtta så genomskinliga dropparna att jag ser mer än vad jag egentligen kan se. Nu i kvällen, i skymningen, ser jag en blå ton när jag ser dem igenom de höga träden. De står stilla och är inte alls svepande vid den starkt gråa himlen. Det tonar fram som en närvaro igenom träden.