Det vackraste livet är kanske att kunna drömma stort och underligt på natten. Jag drömde att jag skulle undervisa en skolklass som hade flera namn. Deras klassrum låg långt utanför skolan. För att ta mig dit fick jag klättra i berg och i djupa raviner – och i dalar som i en naturmättad labyrint. Där hade eleverna mycket långa svar alltid med sammanfattningar – att om jag svarar så här så kanske andra får det bättre i skolan senare än oss. Strukturerna var det som de skulle lära sig nu. Kunskaperna var alltid insatta att förstås i strukturernas vindlingar i skolan. Lärarna var också fast i dessa strukturer och kunde inte leda oss rätt. Eleverna satt långt ifrån varandra, så att ingen kunde någonsin föra dem samman. Hela tiden hade de väggar emellan sig, varandra och mig. Medan närvaron av känslor var helt översvallande.