Att sitta och se där ut över kanalen bilarna som går snällt i sina fyra filer hela tiden. Och så kommer de gula och gröna långa bussarna med ljus på alla sidor glidande och stannar där under där jag sitter på Savoy – det gamla vackra hotellet – där skeppen seglar på bilderna som sitter alldeles för högt upp. Min blick ut över kanalen går lika blank som kanalens vatten ligger stilla. Bara att sitta så här med öppet fönster och drömma mig fram i tiden medan staden vaknar mer och mer – är redan som ett vackert minne – är redan av det vackraste livet.