Vilken vacker ljuvlig söndag som den nya sommaren ger. Att få gå upp tidigt om morgonen och gå ut på den stora balkongen och hälsa sina stora födelsedagsrosor som jag fick i kruka av mitt yngsta barn när hon var hemma. De doftande, rosaljustljustgula i en enda färg, har 16 rosor på sin egen planta. Och så hälsa pelargonierna, två ljusrosa i kruka där nere vid trappan med grönt från ett blivande avokadoträd och några vackra nya gröna smala blad från påskliljelökar, var och en på var sida. Invid dem i rabatten är stora fantastiska ormbunksblad som lutar sig över.
Sedan att få möta några vänner: På Sandhammaren på stranden och bada den allra andra gången i år i havet. 17 grader varmt. Outsägligt. Så skönt! Att äta middag med en annan vän senare. Efterrätten var nyplockade jordgubbar. Att få en sådan vacker bukett med hem med stora vita bulliga blommor och en stor vit jasminkvist. De står där nu så vidunderligt vid mina silverbarockljusstakar. Och jag, jag känner djup tacksamhet till det vackraste livet – Jag ser solen nu lysa på det gamla ladugårdstaket utanför och på den vita väggen. Vilken ljuvlig söndag det är!
Man kan bli riktigt avundssjuk. Vem har tillgång till sillverbarockljusstakar, havet, jasmine och vänner? Men efter en stund tänker jag att det vackraste handlar om att finna sitt liv. Oavsett var man är. Att ta sig ut ur mörker, ut ur det otillräckliga, ut genom hindrande grådamm och klibbande nät. En fot i taget, en arm. Ropa på en hjälpande hand. Lita på någon. Och kravla sig ut. Och där finns min väg. Min egen väg. Mitt vardagssilver, mitt guldstänk i vägdammet och mina drömmars regnbåge att följa… Oavsett om det är en glimmande ren diskbänk, ett ögonblänk i gyllenbruna ögon och ett färgrannt lapptäcke. Eller något annat.