Detta nedan försökte jag skriva in i går. Men det gick inte. Så jag provar i dag:
Det vackraste är att människorna säger ifrån. En minister från det vackra Iran är här i Sverige på besök i dag. Och människorna reser sig upp, och säger ifrån detta hemska som regimen gör med människorna. Dessa vänliga varma människor som har levt gott igenom århundraden – måste nu leva i landsflykt, för deras kärlek skull till det som är gott och rätt. Människorna och traditionerna är så vänliga och vackra. Frukterna finns så goda i deras eget land. Det borde regimen själv förändra sig starkt inför. Vad är det som är så svårt? Några hundratals människor i regimen och i den närmaste kretsen, håller nu sina vackra vänliga medborgare tvingande borta. Varför gör ni så? Det är som att hålla solen borta – den som är så skön! Lyssna på Jalal al-din Rumi, den fantastiska poeten från Er som föddes 1207 – för snart 800 år sedan! Han dog 1273. Låt honom inte ha levt förgäves! Lyssna på honom. Hör en vinges sus igenom mig. Här är några rader ur en text om shams/solen och sorgen över solens frånvaro – kärleken till det goda/ till solarnas sol.
”/…/ I glömskans svarta natt slumrar en värld,
men för mig tycks det som ljusan dag i solens upprinnelse.
Den som saknar kärlek befinner sig i mörker.
Den som lever i kärlekens passion vistas i Ljuset.”
Jag önskar så att allting blir vid det goda en dag.
