Det vackraste kan vara att ensam skotta ut sin röda bil med en liten skovel skapad av sin far. Att gå fram och se på de nästan meterhöga drivorna som kilat in sig vid alla hjulens hörn och sedan ta fram Din lilla skovel som står Ditt namn på – specialgjord just för Dig – Den ligger alltid där i bakluckan även när sommaren strålar värme. Så går en varm tanke till min far. Då går Du runt och börjar skotta där bakom. Sedan när Du inte orkar mer – går Du på sidorna och skottar. När Du inte orkar mer där alls, börjar Du sopa av bilen med sköna handskar och borstar. När Du inte orkar där mer, så börja då skotta där bakom igen. Och sedan provar Du att komma loss med bilen. Men så klart Du slirar. Då måste Du börja gunga, som min mor bilkåristen har lärt mig. Köra fram. Gunga gunga fram. Köra bakåt. Gunga gunga bakåt. Sedan gräver Du där Du ser att bilen slirat – två skovlar här och två skovlar där, så nära jorden som möjligt. Så går Du ur och för tredje gången tänker Du – Det här går inte. Men så går Du in igen och gungar och gungar och lägger i tvåan och gasar lagom. Så kommer Du loss ut på den snöiga prästgårdsgården. Plopp, där satt den. Eller Plupp där gick den bort. Den meterhöga drivan släppte sitt grepp. Sedan borstar Du lite till igen. Skottar lite vid utfarten också. Och kör ut som en blixt med öppen ruta för att Du ska höra bilarna från vänster som kanske kommer från Hammenhög. Och åker en liten bit, för att se på väglaget tills i morgon. Så åker Du hem igen. Du ställer bilen på vägen med blinkerserna på. Tar upp den kära skoveln och skottar så nära marken Du kan, så att Du kan backa in och ställa Dig med nosen utåt, så att Du kan flyga i morgon och åka till Dina barnbarn – för Ditt andra barnbarn har nu fått vattkopporna. Jag älskar min skovel från min far. Jag älskar mina kunskaper från min mor. Det är det vackraste livet. Och att få flyga till sina käraste med hjärtat fyllt av kärlek till min tillkommande. Det är det vackraste, när lördagseftermiddagen sänker sig här. Min Josef Frank-lampa i fönstret är redan tänd.
Det vackraste kan vara att ensam skotta ut sin röda bil
Kärlek Posted on lör, februari 24, 2007 14:39:46- Kommentarer(1) https://blogg.alja.se/?p=656
Comments are closed.
Då, på den tiden i Norrland, var det aldrig tal om vinterdäck. Det var sommardäck och om det alls fanns något mönster kvar var det bonus. Hade trots det aldrig något minne av att man körde av vägen eller körde fast. Men det var andra tider, mindre trafik och annan, torrare snö. Dock kommer jag ihåg kylan. Minus 20 till 30. Ibland kallare. Körde en gång en söndagkväll ner till Stockholm i min folkvagn. Jag fick sitta och skrapa framrutan hela vägen. Från insidan! Mötande långtradare kom mot mig som fyrverkerier i rutans gnistrande iskristaller. I Gävle stannade jag och köpte Dagens Nyheter. Rev sönder den och gjorde bollar av tidningspapperet. Fyllde utrymmet kring fötterna, ända upp till instrumentbrädan. Annars hade jag förfrusit. Pedalerna? Det var inget problem. Gasen var den enda pedal jag använde. Högerbenet var hårt pressat mot rullen. Bromsade man var man död. Jag överlevde och kom så småningom till Skåne. Här var det inte kylan som var problemet. Här var det vinden. Och snön, naturligtvis. Kombinationen blev en djävulsk blandning med inslag av jord som armering. Och nu handlar det inte om att ta sig någonstans. När det drar på som värst ska man bli där man är. Vänta ut. Och nu har det smält undan och lärkan har hörts i Västra Värlinge. Det är hopp om´et.