Att se film är sensuellt. Alla bilder som strömmar emot mig med minutiöst utformade strukturer efter regissörens och alla medarbetares vilja och känsla. Bilderna är som laddade med intryck och uttryck, av människan, historien och tingen som anses tillhöra henne. En bild kan jag minnas på min näthinna i min hjärna. En film kan jag minnas i mina rika sinnen som samverkar med hela mig. Jag behöver inte ens hålla i något, som med litteraturen. Jag sitter bara nära mig själv, min egen hjärna, min egen själ och speglar in till mina sinnen. De vaknar och vänder sig om vänligt och stort. De tar emot tillsammans med själen. De blir uppfyllda tillsamman med anden, den djupaste delen av Dig själv. Jag såg Jane Campions film, En ängel vid mitt bord, som skildrar det poetiska viktiga, som också fått stora priset i Venedigs filmfestival. Och så Trikoloren, alla tre filmer: Den blå filmen, Den vita filmen och Den röda filmen, av Krzysztof Kieslowski som fick Guldlejonet i Venedigs filmfestival, Silverbjörnen i Berlins filmfestival och Guldpalmen i Cannes filmfestival. Den röda filmen, från 1994 blev Kieslowskis sista. Den är röd och handlar om kärleken som är en frihet att välja. Filmen speglar sig in till mig. Tusentals filmer har jag sett och tusentals filmer vill jag gärna se flera. Dessa ger en sensuell kontinuitet igenom tiden.